Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1866, sida 2

hvad hjelpte sorg och klagan. Olyckan hade skett och måste bäras med tålamod. Det visade sig som en verklig välgerning för mig att jag redan hade börjat uppteckns min lefnadshistoria samt egde medel att fortsätta detta arbete. Under de långa, långa dagarne, då jag ej kunde lemna mitt läger annorlunda än krypande eller stapplande vid kryckorna, skulle jag annars hafva hemfallit åt förtviflan, oaktadt min goda, trogna Schanhatta endast vek från min sida då hon gick ut för att meta några fiskar eller uppgräfva söta rötter, en slags vild potatis, för att derigenom beroda någon omvexling i min enkla kost. Men i samma mån som mitt manuskript tillväxte, bättrade sig äfven mitt sår, och den tid nalkades då jag tänkte bringa det förra till slut och dessutom, ehuru haltande, kunde våga röra mig fritt och utan fruktan för farliga följder. Besynnerligt nog, men likväl egentligen för att utstaka ett mål för mig, hade jag bestämt den dag, då jag skulle hafva afslutat min lefnadshistoria, så vidt hon då räckte, till min första jagtutflykt och på visst sätt till en pröfning af mina krafter. Tillfölje deraf påskyndade jag min skrifning, men uppsköt derjemte min första utgång och följaktligen vår afresa. Det var ju ännu tidigt på hösten, snöstormar behöfde vi således ioke frukta, och dessutom ansåg jag hvarje ny dags ostörda hvila som en fördel för mitt lama knä. — I dag åtta dagar till lemna vi för alltid detta ställe, sade jag en afton under den första hälften af Oktober till Schanhatta, i det jag sorgfälligt sammanlade mina skrifdon och derefter begaf mig ut ur hyddan, för