Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1866, sida 2

skildra allt detta, så skulle jag behöfva dagar och veckor utan att likväl hinna sluta. Det var en långsam, en sorglig resa, men äfven en resa hvarunder en ny jordisk lycka började uppblomstra för mig. Ty ingenting kan likna den innerliga glädje, som det boredde mig att iakttaga Schanhatta, att se huru de i hennes bröst slumrande, ädla instinkterna allt mera väcktes, huru hon småningom insåg att det ej allenast var tacksamhetskänslan för undfångna välgerningar, som uppfylde henne, och huru hennes kärlek då gjorde henne skygg och tillika ingaf henne fruktan för att låta mig märka den på ett sätt, som kanske skulle misshaga mig. Ja, det var en verklig njutning att läsa i hennes rena själ och följa samt beundra den fortgående utvecklingen af hennes begrepp och hennes hjertas egenskaper. Den första hälften af Augusti månad var förliden, då vi intogo vårt förra vinterqvarter och inrättade oss der för de nästa veckorna så trefligt som våra mycket inskränkta hjelpmedel tilläto. Vår vistelse i den torftiga hyddan skulle blifva helt kort. Jag ämnade nemligen endast stanna der till dess jag blifvit någorlunda återställd från mitt sår, hvilket under flodfärden hade antagit en mera elakartad karakter oaktadt all använd försigtighet. Jag anslog dertill två månader, efter hvilkas förlopp det alltid var tids nog att utför strömmen uppnå åtminstone missionen, der jag hade deponerat mina penningar, och hvarifrån jag sedermera hoppades göra mitt inträde i verlden och i affärslifvet. Såret läktes långsammare än jag hade trott, och snart upptäckte jag till min stora förekräckelse, att mitt knä icke blott försvagats utan äfven skulle blifva styft för alltid. Men