Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1866, sida 2

ning, en väl bibehållen barkkanot, hvilken jagande indianer hade qvarlemnat der, troligen i hopp att återfinna den om hösten efter slutad jagt. Vi utbytte således den klumpiga flotten mot kanoten, och efter ännu åtta dagar inträftade vi slutligen vid bifloden, på hvars strand mitt vinterqvarter var beläget. Redan den följande dagen drogo vi in i vår oantastade boning, der vi redan hade tillbragt en sträng vinter på jemförelsevis behagligt sätt. För mig hade resan på det hela varit föga besvärlig, utom att jag stundom erfor svåra plågor af mitt sår. För att befordra läkningen hade jag bundit mitt knä styft; genom detta försigtighetsmått var jag äfven i stånd att med tillhjelp af tvenne med naturliga kryckor försedda, lätta käppar flytta mig ensam från stället. På Schanhattas lott föll således allt arbetet; hon rodde, hon badade mitt sår med friskt vatten, hon lagade maten, hon uppsökte örter, hvilkas välgörande verkan hon kände, och derjemte slogo vi aldrig läger förrän hon från någon höjd hade öfvertygat sig att vi kunde begifva oss till hvila, utan att behöfva frukta för vår säkerhet. Deruti bestod således det arbete, som hon dagligen måste underkasta sig. Men om jag skulle skildra på hvad sätt hon utförde det, huru hennes ögon glänste af glädje öfver att formligen kunna uppoffra sig för mig, hura bon, så snart jag tillslöt ögonen om äfven blott till en skenbar sömn, vaktade min andedrägt, huru hon log uppmuntrande emot mig, medan hon med blödande hjerta och lätta händer förband mitt sår, huru hon hemtade åt mig de blommor, som hon vissto att jag företrädesvis tyckte om, ja, om jag skulle