Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1866, sida 2

on befintliga hade flytt utför Missouri, tänkte de ej på att vidare besöka den förmenta öde ön. De nöjde sig med sitt rof, och redan samma dag, sedan de lastat sina sårade och jag tror äfven en död på de röfvade hästarne, drogo de bort i vestlig riktning. Vi qvarstannade ännu fem dagar på ön för att låta de första feberanfallen gå öfver och hindra en ny blödning, som det endast med mycken möda hade lyckats Schanhatta att hämma. Emedan vi ej saknade lifsmedel, så hade jag för min person gerna stannat ännu längre på denna säkra tillflyktsort; men Schanhatta påyrkade så ifrigt uppbrott, emedan på den lilla ön ej sunnos några örter, som hon be höfde för mitt sår, att jag slutligen gaf efter. Vi fortsatte vår färd på en flotte, hvilken Schanhatta hade sammanfogat med stor möda, ty den hjelp, som jag lemnade henne vid detta arbete, kunde knappt räknas och inskränkte sig endast till anvisningar, snoendet af vidjor och tillyxandet af en åra. Likväl erhöll den enkla farkosten en stor fasthet, och då vi slutligen stötte ut från ön gledo vi framåt med den svaga strömmen, som Schanhatta förstod att begagna, så stadigt, att jag yttrade min glädje öfver att hafva gått in på den trogna flickans förslag. Den första dagsresan var helt kort, men den andra dagens betydligt längre, och på aftonen den fjerde dagen befunno vi oss redan så långt borta från ön, att vi skulle behöft goda hästar för att hafva kunnat återvända dit på sex dagar. Nu gynnades vi af lyckan på ett sätt, som gjorde fortsättningen af vår färd till en lek i jemförelse med de förra dagarne. Schanhatta upptäckte nemligen i den täta vassen, som utmärkte en liten biflods myn