Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1866, sida 1

000 ST —2—— Hagberg i Golgkrogarne, jemväl lösnummer för ALAA AAAHHHH3n3 : — stater och kårer. Sjelfva joräfastningen för-t siggick dock ej, såsom i sednasto broefvet J sades, i Domkyrkan, enedan den döde i lifs-j tiden undanbedt sig alla större ceremonier s och personalier, med önsken att blott ritualet måtte läsas — utan i bårhuset på kyrkogården. Sedan den med lagerkrans och cypresser smyckade kistan blifvit nedsatt på katafalken, sjöngs af en 4-dubbel qvartett: , Jag går mot döden hvart jag går, hvarpå prof. Turän förrättade akten, men inflickado dock deri en längre bön om att Herren ville sända nitiska och skickliga arbetare i vetenskapens tjenst, sådane som den döde varit, och ned2 kallade till slut välsignelse öfver hvarjo redbar och ärlig kämpo i ljusets tjenst. Derpå jöngs psalmen 461, första och sista versarne, hvarpå kistan bars till grafven affordna 6 lärjungar. Vid densamma sjöngs: Stilla; skuggor breda sig i avällen. I studentkårens namn utdelades följande verser, sorfattade af stud. Carl af Wirsen: Befriarn kom; från stridens och töcknets ö Din ande gått till ljusets och lugnets land, Det land, hvars hägring här vi skåda, Sanningens fastland med evig dager. j Ditt hufvud sjönk, o hbjelte! Ditt värf du fyllt, De läppar bleknat stilla för dödens flägt, i Som vishet talat bland den ungdom Här vid Din graf uti sorg sig samlat. En framtid först skall döma Ditt lifa bedrift, Ej tillhör oss att väga dess ädla guld: Vår kärlek endast här vi ville Lägga som gärd vid Din grift i saknad. Och kär Du var oss! O, hur i dag vår själ Af minnet fyiles, minnet af mästarus ord, Af snillets flygt och tänkarns allvar, Lärarens nit och af Vännens kärlek! Hur enkelt stor Din bild i vårt sinne göms! En bild i bronz, gedigen och ren och fast, En forntidsbild, som tidens slägte Undrande halft och i häpnad skådat. Ea forntidsvis! — Och dock i Ditt fria bröst Hur slog ej mäktigt nyare tiders själ! Personlighetens rätt Du tydde, Frihetens talan Du kraftigt förde. Det fins hos snillet ofta ett eget drag i Af barnets enfald midt i de svära värf, Af lugn natur, som rör vårt sinne Just som en flägt ifrån slägtets ungdom. Det draget fanns hos Dig. För Din lugna blick Hur klar sig bredde sanningens rika verld! Hur stod ej allt så fast och säkert, Tänkande själ, för Ditt inre öga! Och när det gällde strid för Din saks försvar, För allt hvad stort Du älskat och högt Du tänkt, Hur sjöd ej då den gamles sinne Varmt som en ynglings at eld i kampen! Ditt lif var ensligt, ej Du en maka egt: — Men vetenskapen — hon var Din ålders tröst, Och Sverges ungdom såg med kärlek Upp till den gamle i lifvets afton. Farväl, vår stolthet! Bort till en högre verld, Till vida rymder sträckes Din färd i ljus, Aristons son Dig vinkar vänligt, Bjudande handen åt Nordens vise. Och Nordens ungdom svär vid Din grift i dag Att modigt kämpa, kämpa för ljus och rätt, För evig sanning, den Du helgat Hela Ditt lif uti heligt allvar! Norrlänningarne hade samlats å sin nationssal, och i deras namn voro också verser författade af fil. kand. Solander, hvilira jag meddelar såsom ett sannt uttryck af huru den åldrige tänkaren var älskad af sina landsmän, och huru djupt de sörja den bortgångne, Som steg fram ur Norrlands gömda dalar Och tog sin plats i vetenskapens salar. Verserna voro af följande lydelse: Det är förbi. Den store tänksranden gaf jorden åter hvad hon gaf till lån, Toch höjde silfvervingen mot de landen, de ljusomgifna som han kommit från. Det är förbi. I gratven sänks han neder, han som var vår och hela Sverges heder. Ja han var vår! Var stolt att du fick bära, fjellhöga Norrland, sådan herrlig son. — Han växte stilla till din Just och ära vid dina skogars, dina forsars dån, tills fram han steg ur dina gömda dalar och tog sin plats i vetenskapens salar. Hans snille timrade ett tankens tempel på inhemsk botten i en stil, som bar i hvarje drag det svenska lynnets stämpel, allvarlig, enkel, jemnmåttfull och klar. Högt lyfter det sitt djeriva hvalf från gruset och badar tinnarne i himlaljuset. Det är det arf han skänkte fosterjorden: ett mera dyrbart har hon sällan fått; och ej förspills det, medan än i Norden kultur och bildning gälla för ett godt. Vid skilda läror skilda tider stanna, men alltid ungdomsfriskt förblir det sanna. Hvad sannt ban funnit dör ej, fast hon tystnat den röst, som tolkat det, den milda röst, till hvilkens klang så mången gång vi lyssnat med eldadt öga och förtjusadt bröst. Ty berrligt talte han från lärostolen, som oceanen djupt och klart som solen. Hvad djupt men dunkelt hvarje sinne kände och fåfängt sträfvade att sjelf förstå, han gaf det klarhet och till lif det tände, och underlig förtrollning löstes Gå. Hur barnsligt enkla blefvo lifvets frågor, när de belystes af hans snilles lågor! Men hvad är snillet om det ej vill nära vid hjertats eld sin gudastråle varm? Två ting förenta bilda mannens ära, ett redigt bufvud och en ädel barm. IIvad Boström tänkte blir till verldens ände kanhända spridt; vi visste hur han kände. Der låg en barnaoskuld i hans sinne, en ljuslig mejdagg ifrån lifvets ;