Det är gifvet att hvarhelst upplysta menniskovänner börja klart fatta och varmt behjerta detta sorgliga förhållande, skall, i tidens längd, en förbättring inträda. Men kanske är dock denna framtid aflägsen. Under tiden drager arbetaren öfver Oceanen, och vi skulle ej vilja, med godt samvete, afhälla honom derifrän, äfven om det vore oss möjligt, ty vi skulle, i hans ställe, sjelfve handla på samma sätt. Säger man att detta bevisar brist på fosterlandskärlek, så svara vi: låt oss då få ett fosterland! Låt oss lära känna dess minnen, älska dess institutioner, lagar och seder! Gif oss, åtminstone, vårt dagliga bröd! Det har varit oss hjertslitande mången gång att skåda dessa skaror af män, qvinnor och barn, som trotsa en svår resas faror och besvärligheter, för att, lemnande fosterjord, anförvandter och vänner, söka sig nya hem i Amerikas sjerran Vestern. Vi hafva ej kunnat klandra dem derför, ty man tager icke ett sådant steg utan allvarliga bekymmer. Det sorgliga svaret lyder alltid lika: ,,vi hafva intet att förlora. Både inom pressen och från predikstolarne hafva varningar och förmaningar utgått, men intet bjelper. Man skyndar att offentliggöra hvarje skildring från emigranter — några få bland flera tusen — som jemmerligen klaga öfver sin utfärd och ösa förbannelser både öfver sin egen dårskap och andras uppgifna lockelser — men det hjelper icke, ty enskilta bref från barn till föräldrar och från bröder till systrar säga något annat och uppmana de hemmavarande att komma efter.