Det blad, som här lemnas i allmänhetens händer och hvilket red:n af Handelstidningen benäget medgifvit mig utgifva säsom bihang till denna tidning, afser att meddela en följd af sakuppgifter rörande de NordAmerikanska Förenta Staternas politiska och ekonomiska förhållanden, rörande de fördelar och olägenheter, som möta utvandrare till detta land, m. m., allt samladt ur goda Amerikanska källor, hvartill fogas några bref från utvandrade landsmän, äfvensom uppgifter rörande de vilkor för öfverfarten, som erbjudas af min agentur för det stora Emigrant-Kompaniet i Newyork. Jag har härvid låtit sakförhållandena tala för sig sjelfva och bifogar ingen uppmaning till utflyttning , men kan ej heller, med godt samvete, afråda en sådan i fråga om personer, som hafva dertill en afgjord sträfvan och som äga tillgångar till öfverfarten och den första bosättningen, eller i öfrigt äga uti arbetskraft och yrkesskicklighet samt företagsamhet medel att vinna sin utkomst. Likasom jag vet, att sådana personer, då de tillika äro ärliga och ordentliga, kunna i Amerikas fria stater vinna ekonomiskt oberoende och en aktad medborgerlig ställning — tillhöra de ock klassen af de simplaste kroppsarbetare — så känner jag ock, att stora svårigheter möta dem, hvilka, jemte det de sakna kapital och äro okunniga i språket, ej äro fullt arbetsföra, eller medföra familjer, bestående af ett antal mindre arbetsföra personer. Jag afråder fortfarande såsom hittills sådana personer att utvandra, då de icke äga anförvandter eller vänner, hvilka kunna mottaga och bispringa dem i det stora främmande landet. Der bör derföre alltid den arbetsföre familjemedlemmen — far, son eller broder — gå förut, för att kunna emottaga de öfrige, när han dertill vunnit tillgång och styrka. Om det — med dessa mina upplysningar och varningar — i alla fall framgår, att Amerikas fria stater erbjuda stora lockelser åt den sträfvande arbetaren, hvilken i den gamla verlden kämpar med bekymmer, som mången gång bryta hans både moraliska och fysiska kraft, så äro dessa lockelser sakernas egna, men icke mina. Man har, med de ovärdigaste och mest kränkande beskyllningar, anklagat mig att hafva, genom falska förespeglingar och löften, lockat Sverges invånare till utvandring. De förespeglingar jag sramställt hafva varit sanna, men det är icke mitt fel om den lön och den samhällsställning, som i nämnde land öppnas ät den idoge och duglige arbetaren, här förefaller sä öfverdrifven, att man betraktar dess omnämnande säsom en falsk förespegling. Att lata oduglingar ej kunna erhälla samma lön, äfvensom att nykomlingarne måste ofta genomgå en allvarsam pröfvotid, ligger i sakens natur. Lika naturligt är att de förra skola klaga öfver besvikna förhoppningar och kasta skulden derför på andra; men det är ganska anmärkningsvärdt och utgör ett godt tecken på de svenska utvandrarnes duglighet och redbarhet, att sådana klagomål varit ganska sällsynta. Om ett stort antal utvandrare välsignat mig för den hjelp jag kunnat bereda dem för deras öfverresa, så kan jag tåligt bära smädelserna från någon enstaka individ, äfven då de upptagas och kryddas genom nya smädelser af en välment, men lättsinnig tidningsredaktion. Om emigrationens olägenheter eller fördelar för Sverge tillkommer ej mig att orda. Dock vill jag anmärka, att jag icke tror på skada för Sverge af det som gagnar menniskorna, Sverges innebyggare. E migrationen skall bidraga till att upphäfva sina egna orsaker: arbetslösheten, klass-skilnaden, okunnigheten, slappheten i seder och saknaden af det friska andliga lif, som religionsfriheten allena kan skänka. De utvandrade göra rummet större för de qvarblifna: deras erfarenhet och nya äsigter, hvilka genom bref meddelas de hemmavarande, skola öppna dessas ögon, och regeringen skall, i samverkan med de bildade klasserna, inse nödvändigheten af att så ordna det egna hemmet, att icke dess barn drifvas att öfvergifva det. Men att, innan de detta gjort, vilja med knot och förebråelser hindra dessa att söka sin lycka på annan ort, det är att tillika införa missnöjet i det torftiga hemmet. Dessa fördelar uppväga, efter mitt förmenande, rikligen olägenheterna af den förlust å arbetskrafter, som vållas af emigrationen, en förlust, som i alla fall uppskattas alltför högt, enär utvandrarnes antal ej uppgår till en tiondedel af den årliga folkökningen i landet, och icke är jemförlig med den förlust, som uppstår af familjernas fattigdom, hemmens osundhet, barnens vanvård, m. m. Der är det ej menniskor, som utvandra till andra sidan om oceanen; utan döden, som inhöstar sina skördar. De närmare underrättelserna rörande vilkor för öfverfarten, m. m. lemnas på ett annat rum i detta blad. Här vill jag blott nämna, att personer, som ämna utvandra, böra skriftligen anmäla sig derom två eller