Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 1

rohet? frågade jag och återkallade Wandol rån hans drömmar. le hör hon 2 vär vit min lärjungo, maka, och sedan tio år moder till vår iotter. Den, som nu ag om gång upptog benno som ett öfve udianbara. Men hon heter icke Schanhatta; S ir endast dot indiausk et namnot Jeanette, som hon erhållit af sin far. — Ni kan ej tro kvilket varmt deltagand jag har hyst för er och ert öde, återteg j y jag kunde knappt afvakta det ögorbli iå jag inför den sorduc trapporn kunde framlägga haus som förl handsl — att ni efber er med Duck måste hafva undkoumiit från ön ins uog, wen förgälves sökte jag alt gi vidare öden. Jag var nu på väg att upp Kate, för ait af henne erfara något om er — — Ni har fonnit mitt manuskript! afbröt Wandel mig nu i det han sprang upp och åter framträdde till mig, samt lade sina händer på mina axlar. — Om detta är ert manuskript så har iog verkligen fannit det, svarade jag, i det jeg framtog pappersralien och räckto den åt Wandel, seden jag borttagit dess omssag— Mitt manuskript, märgon ensam timmas arbete. O, hvilka minnen förenas ej dermed, sade ban rörd, i dot han öppnado rullon med darrande händer och derefter borttorkade en (år, som rörelsen frampressat i hans ögon. Derefter började han att läsa; det var ett ställe i första afdelningen och synbarligen rörande Johanna, hans ungdomskärlek, ty sedan han genomläst den första sidan, sammanrullado han åter manuskriptet med en hastig 00