Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 1

an lade sina båda händer på mina axlar, — sko då underverk? Skulle ni vara herrn ill Jesnitergården? — Tyvärr förverkligas sällan våra barulomsdrömmar, svarado jag allvarligt, — ty ifven jag hade erfarit mången ödets vexling, — jag är densamme, som en gång i barns igt öfvermod framställde sig för den flyende Gustaf Wandel såsom herre till Jesuitersärlen; mön den lyckliga familj, som ni då såg på Jesuitergården, slumrar till större delen ander de gröna torivorna, och der en gäng vänner och fromlingar funno den mest obogränsade gästsrihet, der finna de nu ett — värdshas. Men låt oss lemna detta och nu ondast sysselsätta oss med er, fortfor jag då jag varseblof att Wandel lät sina händer halna ned från mina skuldror och blickade ned på marken försjunken i djupa, vemodiga tankar, — jog har någonting gladare att meddela er, och hvilket skall öfverraska er ännu mera. — Kom med till löfsalen, utbrast Wandel plötsligt i det han lade sin arm i min och drog mig med sig, — Gad sjelf har fört er hit, och det var ej slumpen, som styrde eåra steg. Jeg släpper er inte med det försia, och om ni vill bereda mig en verklig glädje, så betrakta mitt bem såsom ert eget. Guu i himlen! Att jag ännu en gång skulle få den glädjen att sammanträffa med någon, som jag fordom känt derborta! fortfor han likasom för sig sjelf, och tigande samt uppfyilda af de mest vexlande känslor tillryggalade vi vägen till löfsalen. Sedan vi hade slagit oss ned i skuggan af do tätt sammanflätade vinrankorna, tog jag åter till ordet. — Ulandanslickan har således vid er sida funnit belöningen för sin hängisna kärlek och