Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 1

ionom med ett uttryck af häpnad, ty för mina iron ljödo ännu orden ,, Mandanviz, Jeanette, wlfiodianska, — förefaller det er så besynerligt stt en indianflicka har kunnat blifva m så präktig, tysk huomoder? — Nej, det förefaller mig inte besynnerigt, svarade jag med en forskande blick på nin värds raka knå, — jag jemiorde endast tunkarne de båda namnen Joanette och Schanhatta samt fann en stor likhet mellan dem. Nu var det farmerns tur att förvånas, och just hans förvåning förrådde tydligare än alla försäkringar att jag, ledd af en lycklig slump, bade stanuat framför den rätta dörren, eåsom ban hade uttryckt sig. — Hvad vet ni om Schanhatta? frågade han och betraktade mig med ökadt deltagande, — fortlefver ännu der uppo minnet af den raska Mandanflickan, eller har någon berättet mina öden för er? — Mer än det, herr Gastaf Wandel, svarade jag med verklig förtjusning och ovilkorligen kände jag på min kulpung om jag ännu hade manuskriptet qvar,-— ja, betrakta mig; Försynens vägar äro ofta underbara. Mina anletsdrag hafva förändrats och kunde ej stanna i ert minne, likasom äfven ni har blifvit fullkomligt fremmande för mig, men det är icko första gången vi träffats. Vi hafva till och med en gång stått på förtrolig fot med hvarandra. I stället för att svara betraktade Wandel mig länge och uppmärksamt. — Jag kan inte minnas, — nej — jag kan ej hafva träffat er. Minns ni kansko den lille, hvithårige, oförskämde herrn till Jesuitergärden? — Huru! Är ni herrn till Jesuit ärden? utropade Wandel fallkomligt förvi 881 i det