Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 1

ennos förvandtskap med landets ursprungiga innevånare. Förosrigt visade hon så väl klädsel som sätt typen för en bildad husra, hvilken finner sin största lycka i uppyllandet af sina husliga pligter. — IIvarje vän till min man är mig hjertigt välkommen, sade den sköna husmodern ;å den renaste ehuru med den behagligaste yrytning uttalade tyska, i det hon med ett beskrifligt ljuft leende räckte mig sin fina, jusbruna hand. — Och jag ber om ursäkt ifall jag förorzakat något besvär, återtog jag, alltjomt med hatten i hand. Min värd hade märkt min öfverraskning. Synbarligen roado det honom, ty han slog mig lätt på axeln och i det han med omisskännelig stolthet visado mot sin maka, utbrast han: — Ni har stannat framför den rätta dörren; min hustru ser visserligen inte at som bade hon tillredt synnerligen mycket buffelkött på prärivis, men hon har likväl inte glömt konsten; jag sörjer för att hon inte saknar öfning; inte sannt Jeanette? Fru Jeanette nickade med ett rörande, tacksamt uttryck, och han fortfor derefter: Min goda Jeanette, vår gäst är till hälften förhungrad, visa honom således hvad du förmår, och tro mig, ett stycke kött, tillagadt på äkta Mandanvis, skall förekomma honom som en helsning der fjerran ifrån. Fra Jeanette helsade mig ännu en gång behagfullt och försvann i huset, hvarefter farmern åter vände sig till mig: — Der borta är en skuggrik löfsal, började han förekommande, — rummen i mitt has äro äfven svala, till och med svalare, välj således hvar ni vill tillbringa de nästa timmarne; men hvad fattas er? fortfor han muntert, då han varseblef att jag betraktade