Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1866, sida 2

andets behof kunna förses, antingen direkt senom inhemsk produktion, eller indirekt senom utbyte mot andra produkter. Må man akta sig att på förhand bestämma hvilka af dessa näringar som skola anses för lanket nyttiga, och som derföre i välsent ifver anses först böra framkallas, samt sedan understödjas genom lagar och privilegier, hvilka lända andra till sörsång. Ty meningen måste väl ändock alltid vara, att hsarjo näring verkligen skall lånda alimänhet: en till gagn och icke till skada; och till gagn för allmänheten blir ju en räring först då, när den bidrager att lemna on god vara till billigt pris. Men om nu följden af vissa nåringars uppkomst och beskyddande verkligen skulle vara, icke att effekterna derigenom erhölles af bättre beskaffenhet och fill billigare pris, utan tvärtom, att de blefve sämre och måste betalas dyrare än eljest: då irägar jag, om en sådan anordning kan vara riktig och nyttig, och om den icke står i strid med sitt eget ändamål. Mig vill det åtminstone synas vara alldeles klart, att ur mincipiel synpunkt skyddssystemet alltid råkar in i en objelplig motsägelse med sig sjelft, och att den yttersta logiska slutjöljden måste vars, att detta system är antingen onödigt eller skadligt. Ty om en inhemsk ing är nyttig för det allmänna, det vill ga om den kan lemna god vara för billigt pris, så behölves ju icke något skydd; och om deremot en näring behöfver skydd, dett. 1 säga ej kon lemna en vara lika god och (tiil samma pris som det för hvilket hon genom utbyte kunde från annat håll anskaffas, då länder ju en sådan näring icko det allmänna tll gagna, utan till skad2, och den bör således ej fortfarande på dess kekostnad upprätthållas. Vid pröfningen af dessa frågor använder man dessutom vanligen vissa benämningar, hvilka i och för rig sjolsva utgöra ett slags sepbiamer, emedan do förutom den sak som skall angifvas, jomväl innefattar förstuckna omdömen i frågan. Så t. ex. talar man alltid å ena sidan om att ,skydda och ,bevara, hvilket ju låter så vackert och förtjenstfullt; men å andra sidan om .öfverasvämning och mera sådant som innebär förödelse och grymbet. Men om man närmaro undersöker hvad med des:s uttryck egentligen åsyftes, så fianor man, att det såkallade ,skyddot ingenting unnat betyder, än prisstegriog på varan och hinder för köparen emot att på förmånligaste sätt anskaffa hvad han behöfver, samt att med den såkallade ,öfversvämningen deremot menas endast en god tillgång på det som önskas och erfordras, hvilken tillgång man derföro bemödar sig att förvandla till brist. Mig synes likväl, att det är tillgången, icke bristen, som bör vara föremålet för våra ströäfvanden. Man sknile ejast Sutligon kunna komma ända derhän, att wånga af lisvots vigtigaste bohof, hvilka na af alla fritt kunna uppfyllas, endast borde genom konstlade medel få tillfredställas, för att dorigenom en vinst skulie tillskyndas några få. Om t. ex. ingen tilläts att torka sina kläder i solen, eller att begagna degsljnsot, så skulle utan tvifvel torkinrättningar och ljasfabriker deraf fiona sig väl och skörda fördelar, men jag hemställer om detsamma skullo kunna sägas om allmänheten. Hvar: och on finner, att dessa exempel, med flit valda bland ytterligheterna, icke hafva någon annan mening, än att genom sjoliva sin orimlighet, så klart som möjligt visa, hva:thän den sulla konscqvensen leder af ett system, som, falskt i sin grund, endaet på det sätt kan försvaras, att man icke till en alltför upprörande gred (efter olika tycke och smak) vill påyrka dess tillämpning. Men, mina herrar! då man telar om detta vu så losordade system, om denna så ädla pligt att ,skydda, så är det emellertid rödigt alt först och främst för sig uppställa frågan hvem det är som skall skyddas. Jag för min del besvarar denna fråga så, att dot är allmänheten, den oupplysta allmänheton som behölvor och bör skyddas mot do enskilda intressen2; och frågar man wmig vidare, hvad det är som bör tagas i hägn, så svarar jag: det är aftalets frihet; det är rättigheton att ärligen arbeta och utt oförkränkt få åtnjuta sitt arbetes frukter. Att deremot kämpa för monopoler och Privilegier, äfven i modifierad form, att söka tillvinaa sig egna fördelar på andras bekostnad, detta är efter mitt begrepp icke rättvist; och det innefattar dessutom ett frö till ständig inro söndring, till fortgående strider och avaghet inom samhället. Och slutligen lemmar detta system icke heller någon fast och varaktig grund för näringarne sjelfva; ty det är först sedan skyddet upphört, som dessa blifva i egentlig mening sjelfständiga. Först då kunna de, utan att lofva i ständig oro för rabbningar, i lagstiftningen med trygghet utveckla sig och i mån af sina krafter uppträda på verldsmarknaden. Hela denna stats-bushållningslära, hvars grundtanke är, alt man, såvidt som möjligt, bör nudviks att tilkandla sig andra länders produkter, och i stället bör förse sina behof genom egna tillverknisgar, utan afseende på dessas kostnader, hvilar ockeå på en oriktig grund. Don antager såsom utgängspunkt den folska satsen, att bandeln i stället att medföra ömsesidig fördel blott är ett medel för den ene att rikta sig på den andres bekostnad och att det som den ona parten vinner nödvändigt måste af den andra förloras. Datta är likväl en skof och föråldrad åsigt, bvars felektighet borde vara uppenbar redan TFS— W VM NM ou nä