Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1866, sida 2

gärdar med rikt belastade fruktträd, — ide nya föremål, hvilka jag noga undersökte om de sågo ut som för två år gedan. Vidare såg jag kor och svin, — verkliga svin, hvilks gassade sig med sådant välbehag i ett hörn af inhägnaden, att jag ej kunde afhålla mig från att skrämma upp dem för att roa mig åt deras klumpiga skutt. Jag såg äfven små gårdar, än uppförda a; ohuggna trästammar, än omsorgsfallt upptim rado och beslagua med hvitmålade bräder eller prunkande med röda tegelstensväggar hvilkot antydde egarens större välmåga. Frår spåntaken tittade små skorstenar nyfiket mo vägon och utsände rökhvirflar; hu då, eld och rök under en sådan hetta! Men det va ja middag och folket skulle äta. På gärdarne spatserade hustupparno gra vitetiskt omkring, medan enskilda medlemmor af deras talrika familjer badade sig i der varma mullen och andra sorgfälligt bovakade sin egon, ännu i fjun böljda afkomma, sam: betraktade misstroget de grälsjuka perlhön son, hvilka väsnades som om do ensamme bosutto gården. Ja, allt detta såg jag och mycket, mycke annat, och ollt föreföll mig nytt emedan ji först sedan åtta dagor hade lemnat vildmar ken vid öfre Missonri. Derester följde en skogseträcka med sins rödblommiga lianer och de ända upp till trä topparne nående vinrankorna, hvilket allt e erbjöd mig något nytt. Men ovanligare före föllo mig sarmerbarnen i hemväsda kläder som kastade boll på landsvägen invid en gård och högst märkvärdig föreföll mig längre bort en lång, omisskänneligen tysk pipa, som hängde utöfver en trädgårdsgrind i skuggar af ett väldigt hickorynotträd, och rökte lik en hvitbetsockerfabriks skorsten.