Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1866, sida 1

Bref. (Från H.-T:s korresp). Upsala d. 25 Mars. Man måste med beundran hvila vid mins net af en man, som, hur tidsandan än stenkastat, dock fritt och ärligt, öppet och konseqvent under sin lifstid fört votenskapons stridsstandar framåt, rastlöst till sista minuten. När sekterism och partistrider slitas om sitt rof, då är icke lätt att ensam drifva igenom hvad ärligt man tänker, icke lätt att högt och utan fruktan bryta en lans med sina motståndare. Christopher Jacob Boström var mannen, som i tankens strider var lika grånad som hans strängt idoalistiska och rationalistiska filosofi. (Vär korrespondent lemnar härester en kort lesnadsteckning af den aflidne, men då en sädan redan varit af Hand.-Tid:s redaktion meddelad, torde vår ärade brefskrifvare ej illa upptaga att vi förbigå denna del af hans framställning. Han forsar derefter:) — På Oasdagsaftonen gick prof. B. som vanligt hem från Gillet, der han nästan aldrig någon afton saknades vid sin tidning; när han nu vandrade hem (jag såg honom på denna vandring i Bonnierska boklådan) så var det till hans sista sömn. Vid !31-tiden väcktes stadens innevånare af klämtsleg, som förkunnade att eld utbrutit å Kungsängen, och professor Boström, som vid hvarje eldsvåda alltid kände sig orolig och nedstämd, blef det nu mer än eljest. Han roste sig upp ur sin säng för att af sin ståderska få visshet om hvar elden var lös, och bon lugnade honom så godt sig göra lät, men då han åter lade sig ned klagade han öfver smärta i trakten af bjertat; efter en mycket kort stunds vånda slatades hans lif. Professor Glas, som alltid brukade infinna sig bos B. vid hvarja eldsvåda, kom äfven nu, och trodde att B., som vanligen var fallet vid klämtningar, afdånat. Alla möjliga försök gjordes att väcka honom till lif, men det visade sig snart att en starkare makt denna gång varit ingripande i hans förmenta slummer och att han enligt sin egen lära gått in i ,,en högre lisssorm, den der af evighet, såsom potentien bott inom honom; en lissform, som har sin egen tid, sitt eget rum, som är empiriskt oändlig. Nu har han fått ljus af högre ljus och det,som varit dunkelt, sor han med sin odödliga själ ansigte mot ansigte, och snart ringa klockorna på jorden sitt ,hvila i ro öfver den trängtande andens kroppskydde; vårsolen leker snart med blommorna på hans graf, och du vandrero, som går der förbi, lyssna till suset, som far igenom trädens kronor och stanna en stund vid kullen der han hvilar och bed, att da som han, må kunna arbeta i ljusets tjenot med religionen såsom grudval och kärleken till det sanna och rätta uti din själ; då varder ditt lif ej utan mål! Må vi sluta denna illa nekrolog med några kända strofer, som väl lämpa sig på den afsomnade: Väl dem, som redligt det ädla velat Det rätta sökt och det milda tänkt! Som ä!skat mycket fastän de felat! Dem varder mycket ock efterskänkt. De här ej blefvo Allt hvad de skulle, Men englar skrefvo Så kärleksfulle Hvad genom dem uti minsta mån, Den verlden glädt som de kommo från. Så fridfullt de uti Herran somna Så fröjdfullt helsa de Herrans dag: De ur bedröfvelsen äro komna Och undan ödenas alla slag Ej mera fångna I jordebanden De äro gångna, Så talar anden, Ur mödans träldom till fridens hem Och deras gerningar följa dem. Gack trygg, i styrkan af ädel vilja, Igenom profrets och mödans tid! Så kan dig perlden från lyckan skilja Mon ej från dygdens och sinnets frid; Så kan i jorden Väl kroppen myllas Dock Gadaorden På anden fyllas: Du trofast var intill dödens dag! Nu, gode tjenare, lönen tag! Här råder föröfrigt mycken brist på allt wad nyhetor beträffar, och den ena dagen ir den andra lik, om man undantager att ärsolen stiger allt högre och högre och lyer och värmer oss, då vi på de snöfyllda oromenaderna söka oss en behöflig rörelse. Att våren verkligon nalkas synes på do vifande parasollerna, som alltid äro osvikliga eckan mean ärren ha vi 12—00 orador am