UTRIKES, STORBRITTANIEN. De ,sken-liberales försök i parlamentet tt på omvägar angripa och störta regerinsens förslag till en parlaments-reform börjar räcka oro i landet. Man känner ännu icke let sken-liberala partiets verkliga styrka; nen om, såsom torypartiets chef hr Disraeli sräknat, fyratio eller femtio medlemmar at usets venstra sida i dot afgörande ögonblicet sälla sig till de konservative, blir reformörslagets öde ganska tvifvelaktigt. Saken ynes i sjelfva verket stå så, att underhuset )ehöfver en stark påtryckning från nationen jelf, om reformen skall kunna påräkna en säker majoritet. Valdistrikten i norra Engand rusta sig redan till en kraftig agitation, och man väntar, att denna skall utbreda sig ifven till landets södra del, från hvars valrretsar flera af de parlamentsledamöter, som Aknas till de ,sken-liberale, hafva utgått. Jemte parlamentsreformen står en reform vt det gamla universitetet i Oxford på unlerhusets dagordning. En motion af herr Coleridge i detta ämne genomgick andra läsningen i underhuseis möte den 22 dennes. Hr Coleridges förslag utgår derpå, att leknän utan hänsyn till deras religiösa bekännelse kunna blifva röstberättigade medlemmar af detta universitet och erhålla de lärlomsgrader det utdelar. Hr Coleridge visade, att universiteten i Oxford och Cambridge i sig sjelfva icke äro kyrkliga instituioner, ehuru torypartiet vill så uppfatta dem, och att kyrkan under landets nuvarande förnållanden ej ens har någon rätt till exkluiva inrättningar af denna art. Han ansåg let äfven ur moralisk, religiös och politisk synpunkt fördelaktigt att öppna universitetet ör alla religionsbekännelser; att samma veenskapliga undervisning lades till grundval ör dem alla, och utt framstående män af viika kyrkor och sekter komma på studiernas område i beröring med och vänskapssorhålande till hvarandra. Han ansåg vidare, att universitetet är just rätta platsen för den ria forskning, som vårt tidehvarf fordrar och behöfver såsom trons rätta och enda säkra grundval, men fri forskning är omöjlig, der on enda religiös riktning har privilegier att nerrska, och der hvarje yngling, för att erhlla en grad, måste aflägga ed på ,detretionio artiklarne. — Hr Trevelyan undertödde hr Ooleridges motion. De engelska miversiteten, sade han, voro ursprungligen wad do borde vara: ej blott exklusivt kyrkiga, utan nationella, och ej blott nationella, itan kosmopolitiska stiftelser. Universitetsippfostran borde aldrig hafva en kyrklig antrykning. Såsom det nu förhåller sig kan let icke fortfara. Ingjutandet af liberala heologiska elementer är nödvändigt för att le redan nu halfdöda universiteten skola itervinna lif och kraft. — Sir Stasord North-ote medgaf rättvisan i vissa fordringar från len icke-kyrkliga sidan, men ansåg hr Coeridges motion gå alltför långt, när den ville zifva icke-kyrkmän en andel äfven i univeritetets styrelse; sir Staford ville i stället m kompromiss. — Hr Buxton påpekade, att notionen, ehuru hufvudsakligen ämnad att vefrämja dissenters intresse, skulle lända äfen högkyrkans studerande ungdom till stor ättnad, ty många ynglingar i Oxford känna