Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1866, sida 1

ere ND NH het tryckt den till sina skönt rödmålade kinder, — indianerna känna i allmänhet ingon annan smokaing, — böll han dou på armslängd ifrån sig för att låta ljasot träffa det vålordnade, tvåfärgado håret samt tillika visa mig den smakfullt tecknade insidan af den mjukt ga e hufvada Hans ögon I dervid af gladjo och stolthet, och hen höll till mig ott långt tal, som jag visserligen icke begrep, nen hvars andemening troligtvis var att han ej skulle skilja gig vid detta dyra minne, om också alla haos döttrar derför skulle iå gå ogifta. Mot olt så bestämdt uttaladt beslut kundo iugonting vidare invändas. Jag uppgaf hoppet att komma i besittning af Svartsogols skalp, men jeg skiljdes ej från Wakitamone för att återvända till Omahas förrän jag, rörande don märkvärdiga segortrofeen, erhällit all den upplysning, som min värd kaLdo lemna mig. Enligt dessa underrättelser visedo dot sig att Wakitamone, sedan ban sjelf af sin motståndare erbhållit en djup kniiskåra ölver bröstot, högst egenhändigt spetset Svartfothöfdingon på sin lans, och icke blott on gång utan så många gånger att den armo Svartfogel, sedar han dessutom förlorat sin ståtliga skalp, mera liknado ott såll, eller — för att begagna Wakitamones uitryck, — on utsliten mokassin än en Svartlotkrigare. Jag frågade ej efter manuskriptet, ty af läst begripliga skäl föreföll saken mig alltför farlig; men af det sätt, hvarpå Ottoen slog på sin medicinrengel, anade jag, att han trodde en ännu verksammare medicin vara förvarad i densamma, — hvarmed endast det af mig bortsnappade manuskriptet kunde åsyftas, — hvilken han hade erölrat tillika mod den präktiga skalpen. (Forts.)