Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1866, sida 1

jag mig och nästan ofrivilligt började jag att räkna och låta åren passera förbi min själ, så vidt jeg tydligt kunde tänka mig dera. Våren år 1833 deltog han i Franksurtorrörelsen. Under hösten sorams år flydde han till Amerika, och år 1839, då han beskref sitt sammanträffande med familjen Dalcfieid, kunde han knappt hafva upprådt sitt trotti onde år. Nu skrifva vi 1552, han skulle således på sin höjd vara fyratiotre år gammal. Men manuskriptet, manuskriptet! Det är knappt tänkbart att han godvilligt skulle hafva lemnat det ifrån sig. Kanske kan Wakitamone upplysa mig något derom. Tillbaka såledos till min förre värd, och med fara att få en tvist med dottern och att af fadern blifva utvisad ur hans wigwam, vår gar jag ott anfall på den så egendomligt tecknade skalpen! Warukscha omottog mig med utsökt älskvärdket i det hon, såsom bevis på sin högaktning, genast serverade mig on kokt bäfvorsvans med krossad mais. Doktor Wakitemono sträckte sin väldiga högra näfve emot mig och frågade nedlåtande om jag uf Sionxes eller uf någon annan stam stulit tillräckligt många hästar för att dermed köpa hans dotter och således kanna inträda i en svärsons rättigheter. Jag deremot sökto förklara att jag baft on underbar dröm och tillfölje deraf behöfde hans amulett, den tocknade skalpon för min tillämnade khäststöld. Wonkitamone framtog sin medicinrensel, upp: stog Blackbirds skalp, och mitt bjerta skölfde saf glädje öfver att denna naturmärkvärdighel nu skulle blifva min egondom. Ues jag misstog mig. Min hederligo väre ville blott stoltsera litet med sin trof oct visa mig dess märkvärdiga företräden, ty se dan han med en verkligen rörande tillgifven