Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1866, sida 1

Schanhatta, vildmarkens sköna blomma? Hvarest var Kate, den hulda Kate med dot leende ansigtet och det varma hjortat? Dessa voro de frågor, som sramstälde sig för mig, hvarje gång jag bläddrade i det gulnade manuskriptet och ännu en gång genomläste någon anmärkningsvärdare del deraf. Det var icko tom nyfikenhet, som föran ledde dessa frågor, nej, visst icko; det var andra djapare orsaker, som bade väckt mitt varma deltagande för den troligtvis redan omkomne, och hans öde. I den iörsta delen af hans manuskript boskrofs ja så noga den trakt der jag sjelf hade tillbragt min lyckliga ungdomstid, der förekommo så många namn, som jag orinrade mig från barnaåren; ja, till och med det hus omnämndes der jag hade lärt känna lifvet endast från den glada sidan. Hvad var således naturligare än alt jag hyste det hfligaste begär att erfara mera om denno man, hvilken likasom jag sjelf kallado don käre fader Rben sin första lekkamrat och likt mig hade dragit bort till den fjerran vestern, om än af andra orsaker. Men är han då redan nodmyllad i jorden? frågade jag mig stundom, då mina blickar hvilade på den jomna skriften och jag sökte att föreställa mig den tidpunkt då en lefnadsvarm hand hvilade på papperet framför mig, och den lätt raspande pennan nedskrot tankarne, som ordnades i ett slivarligt och öfver det som bord begagnade stenblocket lutadt hufvud, medan Mandanflickans stora, melankoliska ögon än betraktade sitt hardarbete än författaren af skriften, samt af hans anblick likasom tillegnade sig ett nytt lif ett helt annat begrepp om qvinnans bestäm melse. Är han då redan hädangången frågade