Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1866, sida 1

lor hveno förbi oss, och vildare skallade deremellan det indianska tjatet, då de skingrade krigarno åter sammanträffade med sina kamrater. Hastigt lutade jag mig ned; med all min styrka tryckte jag mig mot flotten, och i nästa minut voro kanot, flotte och folk försvunna i mörkret långt utför floden. Skotten hördes ännu on stund från stranden i jemnhöjd med de af strömmen hastigt bortförda flyktingarne, och derefter blef det tyst. Men jag vacklade långsamt och tungt lutad mot Schanhatta samt min bössa till den mest fördolda vrå af ön. Lägro brunno eldarne på öns sydspets och mellan drifvedsstammarne. Omkring mig var det mörkt; Schanhatta satt bredvid mig och badado mitt sår med friskt Missourivatton. Här slutade manuskriptet. Då jag hade genomläst det för första gången, funderade jag på att försöka ett nytt plundringsförsök i den vise doktor Wakitamones medicinrensel, för att åtminstone få det återstående pappersbladet, som jag hade lindat omkring den eftergjorda amuletten, men kvad kande väl detta qvartsark innehålla? Visst icke berättelsens slat, ty så vidt jag kunde inse hade dot erfordrats ännu många böcker papper för att skildra den tyske studentens öden endast till den tidpunkt, då han låg sårad i sin vinterhydda och sysselsatte sig med att utarbeta sitt manuskript. Huru hade hans arbete blifvit afbrutet? På hvad sät hade manuskriptet, som han skattat så högt fallit i Wakitamones händer tillika med skal pon, hvilken genom den snöhvita hårlocker visade sig hafva tillhört den grymme oci listige Svartfogel? Hvar hade skribenten sjel sannit sitt slut? Hvad hade det blifvit a