Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1866, sida 1

bord annars är dot din skuld om någon blir sårad. Rådlös blickade slickan ännu en gång mot båten, der Kato med ljafva smeknamn bad henne lyda min tillsägelse, men derefter kastade hon rån sig sitt knyte och störtade till mina fötter. Hennes ögon förblefvo torra, men hennes ansigte uttryckte en så djup smärta, en så vild förtviflan, att jag ännu aldrig sett dess liko. — Döda mig, sade hon sakta, nästan hviskande och med ett obeskrifligt bodjande uttryck, — döda mig, men skicka mig icke ifrån dig. Skickar du mig bort, så dör jag. Låt mig heldre dö vid dina fötter. Vill du med flit uppsöka döden, så säg det, och jag följer dig, men stöt mig ej ifrån dig. Du har en knif, tag den och döda mig heldre än att säga att jag ej skall stanna hos dig och tjena dig. Denna scen upptog endast några sekunder, men dessa sekunder afgjorde mycket. Djapt sgripen blickado jag ned på Schanhatta; ur hennes ögon talade ej barnslig tacksamhet och tillgifvenhet, utan qvinnans hängifna, allt uppoffrando kärlek, kärleken, som ej känner några hinder och gränser samt räcker utöfver detta lifvet och in i evigheten. — Gud i amlen, skulle du likväl hafvförunnat mig en jordisk lycka? ljöd dot: mitt öfverfulla bjerta. — Om mitt och Schanhattas lif äro e kära, så rikta inte någon fråga mera till oss hvarje vidare ord skulle förråda oss för vår: skarpsinniga fiender, sade jag derefter beslut samt till de på flotten församlade, hvilka be traktade mig stumma af häpnad. — Mis Kate vet allt, hon skall meddela er alla upp lysningar. Gud ledsage er! Nya skott brakade från stranden, nya ku