Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1866, sida 2

Fårkers SKTIILGT, bå UV VI CKsA T1UuOUCOBUuU4 att intaga Väktarons åberopade framställning i dess helhet, och förvara, i afvaktan härpå, denna nummer af Väktaren under ett par veckor. Om konskription och beväring. Den bekante msjoren G. M. Stjernsvärd bar till Dagl. Allehanda insändt en uppaats, hvilken bladet omottagit ,,med nöje, emedan den är ägnad att göra slut på det tanklösa erg som i åtskilliga tidningar förts om .konskriptionens införande i vårt land?. Hvad Dagligt Allehanda här anser hr Stjernsvärds anktoritet bekrafta är då denno, med vanlig tvärsäkerhet, förklarar: att konskription och beväringsinrättning äro alldeles en och samma sak. Om hr 8. sagt, såsom före honom signatoren J. A. H. i Aftonbladet, att orden konskription och beväring kunna anses liktydiga, så hade deri legat en viss sanning. Men ifråga om den sak, som här omtvistas, är förhållandet annorlunda. Det är verkligen en sak att på principen af allmän värnepligt d. ä. det allmänna medborgerliga åliggandet att i farans stund försvara sitt land upprätta en 5 åldersklassers beväring, och en annan sak att utgallra, vare sig genom lottning eller betalning, en del af detta manskap, för att deraf småningom bilda en stående slagfärdig arm, användbar till både anfall och försvar. Dessa båda militär-organisationer äro till saken alldeles skiljda, om också ordet ,,konskription — i dess ursprungliga mening — kan användas på så väl det ena som det andra systemet. Det är dock saken, hvarom man här tvistar, men icke om orden, ehuru vi anse att äfven ordet konskription, såsom betecknande det ena systemet, kan alltför väl användas såsom motsats mot den allmänna värnepligten, när man blott blifvit enig om hvad man dermed förstår. Och om derunder detta ord ,, konskription blifvit begagnadt, för att väcka uppmärksamhet uppå faran af det nya systemet, så ligger deri intet ,löst pladder, utan en ganska allvarsam verklighet. Men det fionas de, som ej kunna skilja mellan sådana saker. tskilliga insända uppmaningar, det vi måtte med all ifver bekömpa den af regeringen framlagda planen till ombildande af vårt försvarsväsen uti den falska riktning, hvarom här är fråga, hafva vi mindre behjertat, dels emedan andra, närmare liggande ärender tagit uppmärksamheten i anspråk, dels emedan vi ansett omöjligt att den nuvarande representationen skulle vilja ådraga sig ansvarot att hafva antagit en så genomgripande förändring som den ifrågavarande. Emellertid laror saken vara allvarsammare än man trott, hvadan Aftonbladet ansett sig böra tillropa nationen ett Gif akt i och för denna sak. ,Ty det bar visat sig, yttrar A. B., att bearbetningarne och påtryckningarne äro mycket starka: den mycket grannlaga och finkänsliga opartiskhet, som på samhällets höjder uppenbarade sig t. ex. i representationsfrågan, anses i denna stora fråga icke vara på sin plats; eburu visserligen ett beslut, som i denna sak skulle kunna genomdrifvas genom öfvertalande i stället för genom öfvertygande och emot folkets allmänna mening, utan tvifvel skulle kunna medföra beklagliga följder. Att regeringen, och särskilt H. M. konungen, om han finner det framlagda förslaget nödigt för landets sjelfständighet, icke kan eller vill hålla sig passiv, när det gäller att vinna anhängare för en sådan åsigt, finna vi ganska naturligt, särdeles som inom de tre stånden icke finnas annat än undantagsvis personer med någon sakkuoskap i militära ämnen, hvadan dessa stånd måste bearbetas från sidan. Men det är ju icke långt till en ny riksförsamling, inför hvilken konungens rådgifvare kunna uppträda och göra sina åsigter gällande — hvarföre icke vänta till dess? Olyckan är att vi ännu lefva i traditio nerna från de förgångna tider, då konungen var i första rummet anförare för krigsmakten till lands och vatten. Under det den nyare kulturen lagt samhällenas framätskridande och tyngdpunkten af deras inflytande uti de fredliga yrkenas förkofran, så identifierar sig det Europeiska kungadömet ännu med krigareyrket. Men när folken förlorat bågen att föra krig och lefva på dess byten, och när de äro fast beslutne att värna sin egen sjelfständighet, men icke angripa någon annans, då har det särskilta krigaryrket upphört. Detta är för hvar och en, som fattar den menskliga kulturens gång, tingens oafvisliga nödvändighet, man må nu finna don 3zod eller ond. Vill kungadömet betrygga sin illvaro, så måste det göra sig förtroget med letta sakförhållande och göra sig till en spets ör alla ett lands bildningssträfvanden. Viar det sig vara med dem oförenligt, så är let icka bildningen som går under. Samma ränsla, som drifver en nation att värna sitt sttre oberoende, drifver densamma att älven värna sin inre sjelfständighet. Det tillhör statsmannen att söka förstå sin id, för att leda alla dess bästa och adlasto Ty 2 I M 0 AM oh AM vh mt Fm m —