dj Hjelten i berättelsen är en lefvande anekre tt nism, en berserk i nittonde århundradet, sor utan krus störtar sig öfror sin rival me stvenne laddade pistolor, för atttvinga honor att slåss på lif och död. Och denne hjelt har en vän, en löjtnant, som ingen vid regi mentet förstår sig riktigt på, och som läsa ren icke heller kan begripa, om ban ej å begåfvad med ovanlig skarpsinnighet, och kanske icke eas då. Doune vän tager utar något tänkbart skäl på sig ansvaret för et: mord — utan något tänkbart skäl, säga ty den Orestes, mot hvilken hen ville vise sig uppoffrande och ädelmodig, bade då re dan flytt och befann sig i säkerhet. — Den andra novellen är en liten nåpen bagatell, deen ledig och ofta pikant stil öfverskyler det lösliga i kompositionen. Vida lyckligare är, såsom vi redan an markt, författaren när han sänker vingerne soch slår sig ned på verklighetens område Hans ,Sommarminnen äro regeanteckningar hållna i en humoristisk färgton, friska lefvande skildringar, som göra, att man med spverkligt nöje följer turisten på hans hastig färd, om man än flera gånger pjorv samma resa förat i anaat sällskap. Den era taflan efter den andra uppraltas med prisvärd behandighet, och vi hinna ej trötta vid någon. Man märker, att v! unge resande her en skarp blicx för bvad som ör egondowhgt och esCvardt, att han ej går i några auktoritetera leddand, utan dömer sjetfständigt öiver de vexlande företeelserna. Stundom gör I detta på ett tewl. obesvärad: och keu ske nåsgot lättsinvigt sätt, då han t. ex. bryter sinf sven öfver de natursköna Rhensträndern Men på dot hela taget äro dessa anspråk lösa reseskizzer ibland det läsvärdaste vi på längo sett i denaa väg och vittna tt om ungdomsåiskhet, sinne för natur och koust, fin iskttagelseförmåga och äkta humor, utan äfven om ett varmt och monniskovånligt hjerta och en fosterlandskärlek, som ej qvä jves af det lefvande intresset för det skona och det märkvärdiga, som sängslat hans uppmärksamhet under hans sommartar. Fjellbruden, skaldestycke ar Jhan Jo lin. Prisbelönt aj Svenska Akademien år 1845. å:dje upplogan. Stockholm. Albert Bonniers förlag. Pris 35 öre. En tidrymd af nära tveune decennier bar förflatit sedan detta skaldestycke första gången offentliggjordes. Det väckto stora förhoppningar icke allenest hos de viura domere, eom genom ett pris utmå-l e det srän massan af do deras högre smält och omdömne anno 1845 unde:sttlda experimenterna på det poetiska området; utan äfven hos e dmänheten, som i den unge författaren såg en kol dernas glesnade Jeder. Att dessa förhoppningar ej blivit nppsylida är ett u, som torde böra skeIsvas på den omständighetons räkning, att hrs tid så upp bruten dubbel dramatisk verks. dast smärre och sällsporda utflykter på det syriska området blifvit honom möjliga. Thalia har ryckt honom från Eutei pe och svyrtsjukt behållit honom för sig sje — so der i få ord orsaken! Iuaravida den dramatiska litteraturens vinst i värde kan uppvåga den förlast, som den lyriska sflunda piort, är ej möjligt att afeöra, men säkort är utt det ifrågavarande poemet eger sörtjenster af i våra dager mind-e vanligt slag. Det lider icke af denna ,felska ideahtet, hvarmed fleridlet ef våra poster ovedersk Nigen äro behäftade, af! denna ledsamma svulstighet, af detta febuzeri, detta de urndtta frasornas och or ver I rade bildernas tomma glitter, som vi unau ha qvar som ett arf från sosforismens dagar. Innehåll och form äro aatemahvaxua på ett sätt, som gör det hela till ett verkligt konstverk. Bilderna tjena:verkiigen till) att göra tanken klarare och förvirra ej hegreppen, såsom tyvärr ofta är förbållande hos föriattare, som vija vinna ära och an seende för ett vackert spräk. Diktionen tr så ledig, stt man orilkorligen antager, ati författaren åe i sitt rätta ,2sse, när han diktar, då det deremot eljest ofta vid läsmagen af modern poesi suträffor, stt man tycker det vera syud om den stackars rimsmo den, derför att han rör sig ungefär som er fisk på toisa landet. Ehura ingalunda i saknad af vackra partier år den första s den minst lyckade. Den eger uomligen ej lyftning och originalitet i någou högre grad, mon dessa egenskaper flaner id rikaro mått i de sednare. n tarscen, som kan sägas bilda diktens modelpunkt, är Idred med stor talang; man tycker sig förflyttad ti dessa öde fjellti ter, der stormens ande träder sin vilda d trampande under sina fötter allt hvad som råkar ut för dess raseri. Mar ias kärlek och vansinne äro äfven förträffligt återgifna, och ehuru Jol:n vsst icke är den förste, som! gjort den sin älskliag genom döden berovade flickans kringirrande öfser berg och hedar, och hennes vilda fantesier till föremål för sin sång, så behandr ban dock detta ämne på ett sält, som gör att det iöreko mer nytt. Kort sagdt, det lilla stycket tager en ganska framstående piata inom lands sköna Litteratur, och seit sanat poetiskt sinne skall säkert med glädje göra eller lörnya dess bekantskap. A. art