Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1866, sida 2

syster, sortfor jag då hon afbröt sig, — ja, sallkomligt. Men vi måste skiljas både för min skall och för er egen; ni, för att återvända till ert lyckliga hem, jag, för att stanna här, emedan jag ej har något annat hem än denna vildmark. — O, tala inte på detta hårda sätt, ätertog Kate och hennes röst darrade likasom hade hon, den vanligtvis muntra, leende flickan, kämpat mot en smärtsam rörelse, — nej, vi alla skola söka förhindra att ni qvarstannar på denna ö, hvilket är er afsigt, att döma ofter edra egna ord. Det vore att utsätta er för en säker död; o, tänk på mig! Skulle jag få ett ögonblicks lugn, om jag måste säga till mig sjelf att jag är orsaken till er för tidiga död? Det vore förfärligt, det vore att förbittra hela min lefnad; uppgif således edra planer och följ oss dit ni egentligen hör tillföljo af er andeliga bildnivg, och der ni skall blifva emottagen med öppna armar af trogna vänner, hvilka anse det som en lycka att kunna erbjuda er sitt bistånd vid edra företag. — Och detta tilltror ni mig? Ni, miss Kate, som icke blott känner hela min lefnadsbistoria, utan för hvilken äfven min sinnesstämning ej kan vara någon hemlighet? Jag skulle emottaga välgerningar och derjemte af någon, hos hvilken medlidandet dock alltid skulle få öfvervigten framför alla vänskapliga känslor? Nej, miss Kate, mitt hem är och förblir vildmarken; mitt beslat är oryggligt, tlll och med edra dyra ord, hvilka beröra mig så tröstefullt och välgörande, kunna ej rubba mitt beslut. Kate hade sänkt sitt hufvud mot bröstet; jog tror att hon gret, men gent emot min allvarliga försäkran hade hon afstått från att söka förändra mitt beslut.