Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 2

Halbert, en ung, vacker, krastfullt bygge officer med lifliga, bruna ögon och en vis: sjelfmedveten hållning, motsvarade fullkomlig den bild, som jag hade föreställt mig; Lar gjorde dot intryck på mig att han, så vä genom sitt yttre, som genom en öppen, äde karakter, var skapad att vinna ett sådan bjerta som den älskliga Kates. Den sistnämnda stod något afsides; jag såg henne, men hon såg mig deremot ej; hor hade blott ögon för Halbert, och med et förtrollande uttryck af jungfrulig blyghet barnslig skalkaktighet och rörande oro blic kade kon bort mot honom, som ännu ickhade varseblifrit henne. Men då hennes fader fattade Halberta hand och på hans oroliga fråga efter Kate förde honom fram till henne, o, huru blodet då strömmade till hennes kinder och tinningar huru hennes ögon glänste af lycka, och hurn hennes barm höjde och sänkto gig! Glomds voro farorna, som vi bitintills hade mött glömda de faror, sota änna omgåfvo 038 glömd var den ensamme pelsjägaren, som för några timmar sedan hade talat med honne om kärlek. Hvarför skulle hon också tänka vidare på mig? Och med hvilken rättighet kurajag göra anspråk på att fortlesva i ennea yen Hoa var ju så lJycklig, så outsägligt lycklig, och jag? — Mig vinkade zundtomkring oss dubbelt vänligt ti, — vildmarken med sina behag fasor; vildmarken, min förtrogna ttrostarinna och mitt hem. tå sta sedan flera år, framträångae i m ou jag ville ej låta någon sö mir h smög mig sskta bort för att åter intaga min post bland drisveden. Jag bade just satt mig ned der, och mekaniskt riktades mina blickar mot stranden, eh sina