min målning icke ville anslå, öfvergaf jag hoppet att hos denne stolte bondaristokrat kunna räcka något medlidande för familjen i fråga, och vände derföre mina steg till andra af grannarne, som ega mindre af denna verldens goda, men der välviljan syntes vara rådande, och der tycktes min önekan finna bättrescenklang. emedan de lofvade att genast vidtaga mått och steg till de olyckligas räddning. Med något mildrade känslor skildes jag ifrån dessa nya vänner, för att åter uppsöka den aflägsna landavägen. Skendöd. I en af den franska senatens sednaste sessioner inlemnades en petition, som påpekade farorna vid de skyndsamma begrafningar, som brukas i Frankrike och isy nerhet i hufvudstaden, och hvilken petition föreslog medel till förebyggande af de förfärliga följderna af detta bruk: At denna anledning höll kardinal Donnet, erkebiskop af Bordeaux, ett tal, som väckte mycken sensation. Kardinalen var af den åsigten, att begrafning af skendöda egde rum oftare än man trodde, och han anförde, att han sjelf såsom ung prest räddat två män, som man var färdig att begrafva lefvande, emedan man förvexlat en långvarig svimning med döden. ,Nästa gång — fortfor kardinalen — hände mig dylikt i Bordeaux. Ett ungt fruntimmer hade genomgått hvad man ansåg för dödskempen, och då allt var slut, förde man hennes fader och moder bort från dödsbädden. Genom Guds skickelse träffade det sig så, att jag gick förbi just i samma ögonblick och att det föll mig in att fråga efter, huru det unga fruntimret mådde. Då jag inträdde i rummet, höll man just på att öfverhölja ansigtet, intet andedrag kunde spåras och allt häntydde på att hon dragit sin sista suck. Detta syntes emellertid icke mig lika säkert som de närvarande, och jag berlöt att anställa ett försök. Jag höjde mina röst och uppmanade den unga flickan att icke uppgifva allt hopp, emedan jag hade kommit för att bota henne och skulle bedja vid hennes sida. ,Ni kan icke se mig — sade jeg — men ni kan höra hvad jag säger. Min aning var icke ogrundad. Det hoppets ord, som jag uttalade, nådde hennes öra och framkallade en underbar förändring eller rättare sagdt återkallade det lif, som var på väg att flykta bort. Den unga flickan lefde upp igen, hon är pu gift, moder till flera barn och har varit en välsignelse för tvenne familjer. — Det kan väl knappast betviflas, att man i fordna tider skulle hållit något dylikt för ett underverk och deri sett ett himmelens omedelbara ingripande. Kardinalen omtalade derefter en dylik händelse, som tilldragit sig i Ungern, och fortfor slutligen sålunda: ,, Sommaren 1826, på en qvaf och tryckande dag, blef i en öfverfylld kyrka en ung prest, som stod på predikstolen, gripen af svindel. Hans ord blefvo otydliga, han förlorade målet och föll omkull. IIar fördes ur kyrkan, bars hem och allt, trodde man var förbi. Några timmer derefter ringde klockorna efter honom och gjordes de vanliga förperedelserna till begrafningen. Han hade förlo rat förmågan att se, men liksom det förut nämn. da unga fruntimret, kunde han höra, och jag be. höfver icke säga, att hvad han hörde icke va egnadt att väcka honom till lif. Läkare kom, undersökte honom och förklarade honon för död; sedan de vanliga törfrågningarna on hans ålder, födelseort m. m. blifvit gjorda, gaf tillåtelse till hans begrafoiog foljande dag. De: biskop, i hvars domkyrka den unge presten pre dikat, då han svimmade, kom till hans säng oci reciterade De profundis. Kroppen mättes fö att bestämma likkistaus storlek. Natten nolka des, och man kan lätt tänka sig huru förfärli en lefvande varelses ångest måste vara unde sådana omständigheter. Slutligen urskiljde ba bland de röster, som mumlade omkring honom några ord of en person, som han känt frå barndomen. Denna röst framkallade en under bar verkan och en öfvermensklig ansträngning Jag behöfver icke omtala hvad som nu tilldro sig, jag skall biott tillägga, att den såsom dö ansedde unge mannen dagen deretter åter sto på predikstolen. Denne unge prest, mine her rar, är samme man, som nu talar till er oc som 40 år efter denna händelse bönfaller ho er, som hafva makt dertill, att icke blott om sorgsfullt vaka öfver iakttagandet af lagens fö reskrifter i fråga om begrafningar, utan äfve att vidtaga nya stadganden för att förebygg upprepandet af dylika objelpliga olyckor.Kardinalens ord och isynnerhet trammallning af hans egen skendöd framkallade djup rörels och senaten beslöt att remittera petitionen ti inrikesministern. — — —