Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1866, sida 2

ÅArr2un MmaVE nErdå big ÄÅ 2mHU FEK 5 kralr verken i agitatorernas händer. ty derpå skulle följa hela fästningens fall. Talaren ville af de statistiska uppgifter, som blifvit huset förelagda linna, att korruptionen är störst i de valdistrikter, der den arbetande klassen är talrikast representerad. Han bad slutligen husets ledamster betänka, att om valmännens antel ökas, komma valkandidaternas utgifter också att ökas. Åro dessa utgifter redan ru dryga i en valkrets med 3,000 valmän, hvad skola de då icke blifva i en valkrets med 20,000? Hr Bainco fann den föregående talarens framställning ega det mest påfallande syskontycke med åtskilliga af de tal, som man år 1830 fick höra mot den då föreslagna och ändtligen lyckligt genomårifna parlamentsreformen. De konservative förklarade då, att parlamentsreformen innebare en revolution, som skulle förjaga alla män af bildning och samhällsställning ur parlamentet och lägga makten i okunnighetens bänder. Hertigen af Wellington fann dåvarande representationsform beundransvärd och oöfverträfslig. Men några år derefter lyckönskade sig dock hela landet och alla partier till reformens framgång. Sedandess hafva flera goda lagar biitvit stiftade och åtskilliga missbruk undanröjde, men detta har skett genom den nya liberala folkandan, som genom reformen af 1832 kunnat göra sig gällande i underhuset, och taJaren trodde, att om samma reformprincip nu ytterligare tillämpades, skulle detta verka mycket godt och göra parlamentet ännu nyttigare än det är. Talaren frågade om det icke vore ett praktiskt missförhållande, att proportionen af röstegande arbetare i städerna och köpingarne har från år 1852 nedsjunkit från 31 till 21 Å, och att hela antalet af valmän i städerna och köpingarne proportionsvis är ej mer än två tredjedelar af hvad det var år 1832, ehuru den arbetande klassen under denna tid tillvuxit i bildning och vålmåga. Talaren förklarade sig för regeringens förslag. Kapten Grosvenor anmärkte, attreformfrågan under de sista 10 åren antagit ett nytt skaplynne. Den har utträdt ur statsmännens öfverläggningar, för att blifva ett ämne för sjelfva folkets betraktelser; folket fordrar nu en reform, och derna fordran, fastän hofsamt framstäld, är allvarlig och bestämd. Samma talare, som säga sig frukta för den jäsning reformfrågan är egnad att framkalla hos folket, försäkra i samma andedrag, att frågan är för folket likgiltig. Saken är i sjelfva verket, att en agitation råder i, landet, fastän den bär pregeln af fred och ordning. Landets suverän har behagat omgifva sig med en regering, som förbundit sig alt verka för en parlamentsreform; folket hoppas på en sådan, och det skulle blifva högligen farligt att längre gäcka detta hopp. Han (talaren) ville påminna huset, att någonting behöfver göras för att återställa folkets förtroende till parlamentet, ett förtroende, som minskats genom en lång kedja af lättsinnigt brutna löften och ouppfyllda förpligtelser. Hr Horsman uppdrog en sarkastisk teckning af de olika reformförslagens historia alltsedan år 1852 och förnekade, att landet önskar någon reform. Han späckade sitt tal med angrepp på lord Russel, finansministern Gladstone och hr Bright, hvilken sednare han karakteriserade som en republikan, fiendtlig mot allt specifikt engelskt och entusiastisk för allt amerikanskt. I den följande dagens möte fortsattos diskussionen om reformsrågan med å ömse sidor större parlamentariska krafter än undor den föregående dagens förpostfäktning. Hr Lowe öppnade debatten med en lång och i formelt hänseende lyckad oration, hvars qvintessens emellertid var, att hvarken den arbetande klassen, valkorporationerna, underhuset eller regeringen önskade någon reform; att det nu framstälda förslaget endast afsåge att vara ett verktyg, medelst hvilket hr Bright och hans vänner sedan skulle tillverka en ny parlamenarisk maskin at demokratisk konstruktion, och att den bättre delen af arbetsklassen, den som förtienar representeras, redan vore det. Hr Lowe höll ett entusiastiskt loftal öfver parlamentsreformen af år 1832, men fann den så tilläcklig och så välsignelserik, att hvarje ny reorm är öfverflödig. Hr Whitesids förklarade sig emotregeringens örslag, emedan det vore illa hopkommet, men iade ingenting emot valrättens utsträckning. För reformen talade på lysande sätt hrr Villiers, Faweett och Bright. Vi skola i norgon närmare redogöra för donna debatt. FRANKRIKE. Den i Frankrikes lagstiftande församling örefalina diskussionen om franska jordbruarnes tryckta ställning torde för svenska isare vara af särskildt intresse, då äfven i årt land liknande klagomål höras, och då nom vår ropresentation — liksom i Frankikes — det funnits personer, hvilka velat ota det onda genom ett återgående till kyddstullsystemet. Den 12 dennes diskuteides i lagstiftande församlingen de af oppotionspartiet inlemnade amendementerna anlende åkerbraket. I det första af dessa iges, att jordbraket eger rättmätiga anspråk A förminskning i skatterna och i sin konngent till arbeten, hvilka afse improduktiva ndamål. Magnin började försvaret af detta nendement och sökte bevisa, att åkerbruets tryckta ställning hulvadsakligen berodde i: brist på arbetare och kapitaler samt på ökade skatterna. Landtbefolkningen har tagit med ungefär 3 12 mill, beroende på n mängd erbetare, hvilka dragas till de ora byggnadsföretagen i städerna. Bristen i kapitaler måtte — enligt talarens förmemde — bero på de stora kapitaler, 8 å 9 illiaråer, hvilka på de sista åren såsom lån tt till utlandet. Hvad skatterna angår, så såg Magnin redan de direkta skatterna er än skäligt höjda, men ännu värre drabs jordbruket af de indirekta skatterna och onopolerna. Talaren yttrade sig för hanlsfriheten, men förmenade, att man först h främst borde hafva tillämpat frihandelsinciperna i det inre af landet och ickel: mma rörelsen der genom crimliga monoler. ,Långt värre än de direkta skatterna n 0 da monopoler, hvilka för landtbefolkninn fördyra socker, sprit, m. m. på sådant S. t och förhindra all konkurrens med utlan-JS. t. Han uttalade sig mot alla importtullar.o landelsfriheten kan visserligen lemna sår Pl er sig, men do äro snart öfvorgående och t helade; den kan likväl först bära riktig n. kt, scdåan Frankrike äfven erhållit verklig he itisk frihet. Oppositionens andra amenbe nent påyrkar, att den undersökning om dbrukets ställning, som regeringen förord— — — -— O--— — 5 — (V— — DD AÅ —