Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1866, sida 1

VII. Landstigningen. Indianerna förblefvo stilla såsom jag hade väntat, och om de verkligen bade tillämnat en landstigning, så hade de ashållits derifrån genom eldon, som förkunnade närheten af andra hvita. Emellertid bade de visst icke uppgifvit sin plan, ty dels lockades do af det rika bytet, dels var Svartfogels önskan stt bemäktiga sig Schanhatta lika stark; men do ville handla med öfverlägguing och först öfvertyga sig om vår förmenta förstärkning ej vore för stark för deras krafter. Att det sistnämnda icke var fallet, derpå erhöllo de kort efter soluppgången det tydligaste bevis, då de sågo en tät svart rökpelare uppstiga från samma ställe, der de under natten hade sett den fremmande elden. Rökpelaren, det öfverenskomna tecknet att spejarno hade öfvervunnit eller fördrifvit de derstädes lägrade hvita, helsades med vildt jubel af de på stranden församlade Svartfötterna, och den välkomna underrättelsen stegI rade i så hög grad deras förtjusning att enskilda, för att redan på förhand fira en triumf, till och med afsköto sina bössor i riktning mot ön, ehuru genom det stora afståndet denna skjutning endast måste förefalla såsom ett för dem sjelfva oförsvarligt slöseri med krutet. Emedan de ej nu längre hade någon orsak att dölja sina afsigter för oss, och vi ej kunde smyga oss bort mot någotdera hållet, så grepo de efter det första glädjeutbrottet genast verket an att längre ofvanför bygga en större och för deras ändamål lämpligare flotte. Under dagen hade vi ej något att irukto af dem, emedan vi hade kunnat anställa ett förfärligt nederlag bland dem under dera