Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1866, sida 1

måste hafva kastat ett ylletäcke öfver densamma. Tysta och i andlös spänning blickade vi dit bort. Åter uppflammade lågorna, och åter försvanno de i mörkret för att efter en kort stund åter brinna på sitt vanliga sätt. — Han är räddad, hviskade Kate till mig medan tårar strömmade från hennes ögon, och innan jag kunde hindra det hade hon fattat min hand, och jemte de heta tårar som faktade den, kände jag tryckningen af hennes varma läppar. — Gå nu, gå nu, min dyra väninna, sade! jag djupt rörd och drog tillbaka min hand, — allt är nu bra, och ni måste unna er någon hvila. Tyst vände Kate sig om. Efter den häftiga och långvariga sinnesrörelsen måste hon verkligen känna sig mycket utmattad, ty jag såg att hon aflägsnade sig mot lägret med långsamma, vacklande steg. Jag deremot stannade qvar på min post. I mitt bröst arbetade det våldsamt, och jag ville vara ensam. Men det liknade äskvädret efter hvilket milda dagar vanligtvis följa; ty då östern hade smyckat sig med sin herrligaste purpurrodnad, och den inbrytande morgonen beröfvade månen hans sista skimmer, sdå var jag åter så lugn som hade de sista dagarnes tilldragelser blott varit en förvirrad dröm, som endast hade inverkat något djupare och smärtsammare på min själ än, dröm: mar vanligen pläga göra. Jag log till och med åt min förmätenhet att ännu en gång hafva låtit hänföra mig af ungdomliga, santastiska förhoppningar. Ja, jag log, men jag betviflar att mitt leende hade förmått väcka glädtighet hos någon, som hade betraktat mig — HA ——