Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1866, sida 1

kände att hon stundom darrade krampaktigt, m nen ingendera af oss yttrade ett ord, och sst ma våra tankar voro koncentrerade kring len aflägsna elden. Dalefield, hans andre son och en arbetare, hvilka skalle aflösa vakten, framträdde tillls oss för att öfvertyga sig om Kates befinnande, s8 men de erhöllo endast enstafviga svar; jag vägrade bestämdt att lemna min post, och n Kate kunde ej heller öfvertalas att söka!o hvila. För oss fanns blott den aflägsna, sf ännu högt flammande signalelden och den fi förhoppning, som fastade sig vid Schanhattasv sändning. Allt högre uppsteg den bleka halsmänen, j och ännu hade vi ej rört oss från stället.Vid dalens utkant jagade vargarne tjutande sitt byte, och i skogssnåren gnällde den listige panthern; vi hörde ej dessa ljud, vil! lyssnade endast bort mot flodens öfre krökning, och med växande oro betraktade vil: gryningens matta skimmer, som sträckte sig allt längre från norr till öster. Elden brann ännu klart, men lågorna stego ej längre så högt. Trött vid att förgäfves vänta en motsignal bade man slutligen försammat den och synbarligen begifvit sig till hvila, en hvila, som kanske en indiansk tomahbawk skulle göra evig. Kate kunde ej urskilja dessa tecken; det var en lycka för henne, ty hennes ångest skulle derigenom öfvergätt till en vild förtviflan. Jag betraktade elden, jag betraktade Iden älskliga, ångostfulla Kate bredvid mig: ,Schanhatta, hviskade jag sakta och omedvetet. — o, min Gud, hvar är Schanhatta? upprepade Kate lika sakta. Då flammade elden högt upp, men slock:Inade fullkomligt i nästa ögonblick. Man