Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1866, sida 1

D ———————————— Tysta följde vi med blickarne Schanhattas rörelser. Med otrolig hastighet gled hon framåt; i början, så länge hon ännu befann sig i lugnare vatten, kom hon till och med uppför floden, men då hon genomskar strömsättningen sammandrogs mitt hjerta då jag varseblef, att hon förgäfves kämpade mot densamma och fördes allt längre utför floden. Kort derefter undandrog mig mörkret de sista spåren efter henne, men mina blickar förblefvo riktade åt det båll, der jag förmodade att bon befann sig; till och med då hon för lävgesedan måste hafva uppnått stranden, stirrade jag alltjemt utåt vattenytan. IIaru hade det gått med henne? Uade hennes armar icke förlamats? Hade hon tids nog uppnått fast mark, hade hon hunnit förbi de fiendtliga spejarne eller fallit i deras bänder? Hvem kunde säga det? Floden var stum, hans brus förrådde lika litet som den längre bort belägna, svarta stranden. Månen uppsteg skenbart darrande öfver de östra kullarne och belyste magiskt den vidsträckta Missouridalen, men af Schanhatta såg jag ingenting mera. Af det oundvikliga prassel, som spejarne åstadkommo, beräknade jag deras annalkande; jag hörde dem draga förbi i jemnhtjd med ön, men ingenting antydde att de hade upptäckt den djerfva simmerskan. — Hvar är Schanhatta nu? frågade jag mig sjelf i tankarne. Jag vågade ej högt uttala min fråga, ty bredvid mig satt den lika så oroliga och af samma fruktan uppfylda Kate Dalefield, hvars hela jordiska lycka stod på spel. Äfven hon blickade oafvändt utåt floden, våra armar berörde hvarandra, jag hörde hennes oroliga andetag, jag LKLF;.