Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1866, sida 3

Kommunalstyrelserna i Dalby och Norra Finnskoga hade nu ett lägligt och efterlängtadt tilla ing trade icke Karlstads brand mellankommit, hade han ämnat förlidet års sommar företaga en resa här uppåt. Den nu till sommaren tillämnade reseturen skulle företagas efter Kiarelfdalen till Höljes, derifrån genom Finnskogarne och Fryksdalen. Landshöfdingen blir då i tillfälle att på stället göra iakttagelser, för att bedöma ortens behof för framtida utveckling. Ouskligt vore att resan i fråga kunde företagas innan folket beger sig utati skörda skogssodret; ty då är folktomt i dessa trakter. Han skall under denna resa finna orsaken till den så ofte terkommande frosten inom Finuskogarse, som n, då den deremot sällan härjar inom Elarelfdalen, oaktadt det korta afståändet. Eltdalen ligger nemligen djupt mellan omgifvande höjästräckningar af 6 å 800 fots höjd. Det är på denna höga platå, som Finnskog arne och de stora talrika myrarne äro belägna, hvilka orsaka frosten. Utefter Elfdalen kunna således dessa frost medförande myrar ej förorsaka så ofta förödelse, som uti Finnskogarne, hvarest myrarne ligga ofta i nivå med åkertegarne. Fördenskull ha ock Finnskogarne erhållit bidrag af allmänna medel för att utdika och odla dessa vattendränkta myrar, på det att de i en framtid må bli en källa till välstånd, i stället för elände. Dalby skarpskyttekårs musik utförde under dessa båda degar musikstycken. Landshöfdingen öfrerlemnade vid afresan till öfverbefälhafvaren 50 rår till kårens musikkassa. — Mataka. En ovanlig brandvakt. Från Motala berättas i Wadstena Läns Tidning: Vi kunna cj neka oss nöjet att meddela följande lilla tilldragelse, hvilken såsom ett verk vare sig af pen eller ett djurs instirkt ej befinnes utan : En herr hvilken härstädes har en butik på n botten i ett hus vid atan, stod forliden Lördagsafton i ett rum, som gerom en sal är skildt från butiken, då något buller föranlät honom att öppna den mot salen vettande dörren. Deratanför finner han ståerde en för honom okänd, långbårig rapphörshund, som, viftande och fnysande, tyckes ba något att förkunna. Troligen hade djuret, gevom att taga språng mot glasdörrarne åt gaten, beredt sig inträde i butiken och, då han der icke fann någon menniska, passerat vidare. Hr L. följde nu hunden, som oförtöfvadt återvände till butiken och der ställdo sig att stirra på en i taket hängande fotogeulampa, å hvilken hela glaset var fullt af eld och hela lågan stod väl en fot hög. Så snart lampan åter blifvit bragt i vederbörligt skick, viftade och fnyste hunden på nytt samt försvann derefter genom de på glänt stående glasdörrarne, lika vänligt som ban kommit. Om ej detta sällsamma bud i rättan tid infunnit sig, hade ovilkorligen en explosion ist rum, som kunnat medföra de vädligaste följer.