uttum:iu 1 YNOIUTrJDU:n, MVA IAMH VIA AVD -U märkt någon. Förr gick äfven cillen i ymnighet till bobuslänska skären, hvilkas bebyggere m. fl. deraf hemtade on riklig fångat, mon sedan vändo den sig till Norges vestkust, från Kap Lindesnäs till Borgen, der likväl nu sedan ett tjugutal af år ett aftagando åter försports, och enskilta sillstimmar synas na ånyo vilja eppsöka do bohuslänska skären. Säkerligen gör vid dessa vandringar en bestämd Jag, och icke en tillfällighet, sig gällande; men bittills hafva de naturkunnige derom blott kunnat uppstölla suppositioner, af hvilka det antagandet har mycket för sig, att sillen uppsökor åt sig nya betesmarker, seden näringen är förbrukad eller otillräcklig på de gamla ). Redan i början af Februari begifva sig de rorska fiskrarnoe till de ösr, hvilka bilda en så märkvärdig arkipelag vid Norgos vestkust. Med längtan vänta de på do första tecknen att da vandrande skarorna närma sig, nemligen fåglarno och hvalfiskarno, hvilka i förväg bålla sin skörd på sillfälten. Hegt uppsprutande vattnet i strålar genom sina näshål, skjuta hvalarno såsom piler genom hafvet, och sammandrifvande den oroade sillen allt tätare, tränga de den in mellan klippbarne. Liksom det mogna, böljande sädesfältet utgör en stor förnöjelso för landtmannens Öga, så fröjdas fiskaren icke mindro, då han ser hafvets yta blänka af de tusen sirom tusen silfverglänsande sillfjällen t)... När nu fiskaren från de vid hafvet liggande höjderna, der stöndigt utkik hålles, märkt sillstinmarne vara så nära under land, ait man kan antaga det sillen kommit in på fiskpletserna, ro båterne ut med sina nät. Under mörka och något oroliga nätter lyckas fisket bäst. Huru lång turen då blir beror dels af bostädernas läge och dels af sillens afstånd från land. På hvarjo båt färdas från 6 till 10 man, allt eftersom båtlagen förut hafva indelat sig och efter väderlekens beskaffenhet. På de långa nordfjordsbåtarne ser man ofta 8 å 10 man, under det de från distrikten i allmänhet blott hafva en bosättning af 6 å 7. När garnen äro utsatta, vänder hela flottiljen tillbaka. Påföljande dag i gryningen resa alla, hvilka haiva nät i sjön, ut för att draga dem, och de hafva då, om vädret är dåligt, ofta en mycket svår rose. Hvar och en söker naturligtvis i det längsta att komma till sina nät, för att icko så dem öfverståends till en annan dag, hvarigenom ej allenast den fångade sillen skulle skämmas, uten möjligtvis äfven fiskredskapen skadas eller gå förlorad. Har mon väl fått garnen med sillen ombord, vänder man åter mot lard, der man helst inträffsr midt på förmiddagen. Nu plockas sillen från näten, söljes eller Jeveroras efter styckeräknirg vid salterierna eller till fartyg, hvilka ligga redo att föra den till längre bort liggende salterier. Fiskrarns äta nu middag, ordna sina nät och begifva sig åter ut för deras utsättande i hatvet, hvilket vid vito skall vara afslutadt två timmar efter tolnedgången. Är fiskaren ärdtligen färdig härmed och äterkon men till siu bostad, inträder först en ordentlig hvila eiter en atomordentlig ansträngning under 14 å 16 timmar. Om sillen står rära land och väderleken är vacker, företuga många en sådan resa två gårger på samma dag. Eger ett fiskelog tvenne båtar, hvilket ofta är händelsen, delar sig besättningen och använder båda två, hvarvid naturligtvis mera arbete behofs, men nhiven störro förtjenst faller på hvar person. Skullo man någoa dag icke lyckas att kunna arbeta sig ut på sjön, för att vittja de under gårdagen utsatta näten, så måste dossa med den sill, som kan fianas i dem, biifva qvarstående, tills stormen bedarrar. Då uppsökes de, såvidt sådant låter sig göra. Vid sådana tillfällen går ofta en stor del förlorad. Den fångst, som göres på sådana nät, är den s. k. sjöståndne sillen, hvilken äfven säljes, oaktadt den ofta är så skämd att den obetingadt borde förkastas, alldenstand dor ej allenast åstadkommer en sämre handelsvera, utan ofte, när den utskeppas, vråkas i utlandet. Större delen af den fiskade sillen saltas af köpmän i Bergen och Stavanger eller af handlande i distrikterna, och denna sill blir den bäst behondlade, ehurn visserligen ändock mycket står öfrigt att önska i asseende på den ringa omsorg, som användes för att jå den så färsk som möjligt i sait. På se nero åren har äfven en stor del bönder från fjordarna byggt sig salterier, synnerligast vid Kinn och kringliggande dar, och här bereda de den sill, som de antingen sjelfva med tillbjelp of eget folk kunna fiska eller ock af andra inköpa. Denna sill är af vida sämre beskaffenhet, synnerligast emedan den saltas otillräckligt; och fastän den alltid kan afsättas i Bergen, blir den dock ofta en orsak till förlust för köpmannen på de utländska marknaderna. Sämst behandlad blir dock den sill, hvilken fiskaren sjelf förser sig med under fisket. Nästan hvarje ran medför till fiskplatsen ett par toma tunnor och något, ehuru alldeles otillräckligt, salt för att för egen räkning kunna förse Big med litet, antingen till förbrukning i hemmet eller till afsalu i distrikterna. När nu fisket går raskt undan, kastar fiskaren, som icke har något hus för saltning, sillen upp rå stranden, så att man, vid de besökta fiskplatserna, ser i hvarje grop på stranden sill ligga i hela 8 å 14 dagarna utan att röras. Detta är den s. k. ,landkastade sillen, och om den ock är kommen på land straxt vid fiskets början, blir den dock icke behandled, förrän fiskaren får tid dertill, d. v. s. när fängsten på sjön icke längre uteslutande sysselsätter hovom. Iuträffar frost under tiden, går det väl ODO— but — —