Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 3

men, och af denna den reformatoriska och evan gelisk-protestantiska; det andra är: Bildning oct vetenskap, den närvarande tidens kulturlif. De sednare skall icke vara religionslöst och dermec tomt och otillfredsställande; den förra (religio nen) skall icke vara fiendtlig mot bildninger och dermed hemfalla till vantro och barbari Med sådant sträfvande skola vi hafva heligt all var. Uti Italien har en reformatorisk rörelse uppstått, som synes ännu omfatta mera kyr kobegreppen än religionsläran. Så hafva de två religiösa reformsällskaperna i Neapeloch Florepz offentliggjort sitt program. Såsom oeftergifliga vilkor för den religiösa förnyelse, hvilken är ett tidens djupa behof, upp: ställas här följande satser: 1. Förbättring i den Romerskt-Katolska kyrkans rättsskipning och kyrkotukt, för att befria både andlige och lekmän från Theokratiens ok; 2. Sammankallande af ett allmänt kyrkomöte; 3. Gadstjenstens utförande på folkets språk; bibelns fria utbredning ; 4. Afskaffande af det tvungna celibatet; 5. Den sakramentala biktens frihet; 6. Iaforandet af fall religionsfrihet. Såsom man känner är den italienska staten ifrigt sysselsatt med dels upphäfvande af de religiösa ordnarne, dels reorganisation af kyrkogodsen. Regeringens lagförslag i dessa hänseenden gå derpå ut, att tiggarmunkarne få en pension af 240 fres om äret; pastorernes minsta löner blifva 800 fres; tionden upphör och kyrkornas egendomar, i jord, hus, fabriker, m. m. ställas under statens förvaltning. En del af inkomsterna användas till lärooch sjunkvärdsanstalter; öfverskottet ingår till kulturministeren, som aflönar erkebiskopar, biskopar, kanonici och kyrkoherdar med fasta apanager. Från och med detta års ingång är civiläktenskapet infördt i Italien. Aflagdt klosterlöfte utgör intet hinder för äktenskaps ingående. Minsta åldern för ingåendo i äktenskap är fastställd för mannen till 18 och för qvinnan till 15 år. Samtidigt härmed är civilstånds-registret taget ur presternas händer och öfverlemnadt till kommunalstyrelsen. Presternas inflytande på det italienska familjelifvet är härigenom mycket förminskadt. Såsom ett motstycke till denna friare rörelse må anföras följande karakteristiska drag. Pius IX har velat gifva den aflidne general Lamoricieres enka ett erkännande af sitt deltagande och har till den ändan låtit till henne öfverbringa ett ur katakomberna upptaget lik, hvilket den heliga fadren döpt med namnet af General Christoph! Den bekante munken fader Hyacinthe har ådragit sig särskild uppmärksamhet genom en predikan i Paris, hvari han tagit öppet parti för de relegerade studenterna oeh hvari han på samma gång yttrar stränga ord till de anges fäder och mödrar. Predikanten begynte sitt tal med Psalmistens ord: ,äfren jag har varit ung och är gammal vorden — samt utropade derefter: ,Framtiden tillhör ungdomen, denna framtid, som ligger beslöjad för våra blickar. Ungdomen är icke handliogarnes tid; men i dess sköte ligger det frö, derutur den kommande tidens frukter uppväxa. Äfven vi voro en gång unge: minnens I ej de dagar, då till vår kammare trängde tidens rop att Frankrike var i fara, att dess hihet hotades. Vi störtade upp; vårt blod flöt som vatten; vårt lif var oss värdelöst. Nu äro vi gamla, vi tänka lugnare oeh klarare, vi låta ödet råda öfver oss, vi böja oss för den högre makten. Så skall det vara, ty myndigheten är f Gudi och Guds är riket. Fördöm derföre cke ungdomen, utan förelys honom på sedlighetens och frihetens bana, och han skall undvika fvägarne. Uagdomen hatar det slafviska sinnet; dess ädla natur uppreser sig mot lastens slippriga stig. Men hvar äro, I fåder, de ädla handlingar, som I kunnen framhålla för Edra söner? Och I mödrar, behöfven I ej rodna inför Edra döttrar, då I sen Edra barn på villovägar? Frågen Eder, om det ej varit I, som fört dem dit? Äfven vi voro en gång unga, men på vår lefnadsstig stod icke lasten skrifven på hvarje gathörn. I vår tid öfverbjuder man hvarandra uti att bylla synden. — I viljen skåda en dygdig ungdom; gören först Eder sjelfve frie från låg äregirighet och smutsiga laster. I denna anda fortgår talaren, mängden yssnar till honom med andakt, och när han slutar med orden: ,dixi et salvavi — går ett sorl af bifall genom åhörarnes krets. Samme fader Hyaciothe har i en sednare predikan, hvilken hölls inför tusental af åhörare, som uppfyllde Notre-Dames ofantliga kyrka, vädjat till protestanterna såsom bundsförvandter i kampen mot otron. I en predikan under adventet yttrade han i detta hänseende bland annat: Jag träder in midt ibland de kristliga protestanterna och de uppriktiga deisterna och säger: I ären mina bundsförvandter. — Naturigtvis kan jag icke förbise hvad som åtskiljer oss; den klyfta, som skiljer oss, är kyrkan ; men jag kan ej heller förbise hvad som vi hafva gemensamt. Tron också icke I uppå Kristus på vårt sätt, eller der I icke tron på Kristus, så böjen I dock edra knän inför den lefvande, personlige Guden. Så ser jag då icke längre den klyfta, som åtskiljer oss, utan sträcker min hand såsom en väns mot eder och tackar eder för den bjelp, som I här skolen bringa mig, så ofta jag försvarar vår kristna kyrkas moral. Helt visst hafva aldrig förr sådana ord varit hörda inom murarne af Notre-Damekyrkan. Också räknas den påflige nuntien i Paris, msgr Chigi, till Hyacinthes beundrare. Vid den första mottagningen i år hos grefve Walewski kunde hans grefvinna ej undertrycka sin önskan att af msgr Chigis egen mun erfara hvad som kunde vara sannt i detta rykte. — ,Är det sannt, frågade hon, att Ed. Emicens icke har besökt någon af fader Hyacinthes föredrag ? — ,, Helt visst,