Stockholm. Om konskriptionen. I Altonblacet läses följande insända uppsats: Då det kanske icke skulle sakna intresse att höra ett franskt omdöme om konskriptionssystemet, tager insändaren sig friheten meddela följande, då han icke utan häpnad erfarit att det blifvit yttradt, att åtskillnaden mellan konskription och allmän boväring består endast uti ett ordrytteri. Huru! Konskriptionen, d. v. s. den förbatligaste af alla blodskatter, pålagd genom lottdragningens slump, skulle vara den libe ralaste inrättning! Man måste vara en erkeperukstock, för att komma fram med ett dylikt påstående. Ea så löjlig paradox är tillräcklig för att uppskatta dess upphofsmans Jjusa hufvud. Ofta upprepar han med tillgjordhet i sina skrifter, att han är uppfostrad i olyckans skola hos fria folk. Den, som i 16 år varit bosatt i Schweiz, d. v. s. i ett land utan konskription, utan permanent armå, der alla medborgare äro soldater, dersbeväpningsorganisationen, den bästa af dess inrättningar, är ett mästerverk, som sätter ett litet folk af 2!(, millioner invånare i stånd att ögonblickligt på krigsfot uppställa 150,000 man goda miliser, oberäknadt minst lika mycket ,Landwehr och ,,Landsturm, har icko en gång hemtat lärdom af ett dylikt exempel, utan stannat vid att betrakta konskriptionen såsom den liberaloste och nödvändigaste inrättning. Det måsto medgifvas, att hans långa vistelse hos ett fritt folk och hans studier på T:s lägerplats och i olyckans skola ha varit bonom till föga gagn samt bevisa en stor kortsynthet och en ofantligt klen förmåga att fatta.