Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 2

hon halkar in mellan stenar och högt gräs! Gif mig helsningen, gif mig den snart, ty den uppgående månens första stråe bör inte träffa mig på den dunkla floden. — oOch ni, min vän, min räddare, hvad säger ni om denna ädla flickas djerfva beslut? yttrade Kate nu till mig, är det möjligt, skall hon kunna utföra det, skall hon ej hemfalla åt fördersvet under försöket? o, detta skulle göra mig ännu olyckligare. — Om jag egde Schanhattas smidighet, och om ej så heliga pligter qvarhöllo mig vid denna jordskolla, så befann jag mig kanske redan der borta, svarade jag, sedan jag, oaktadt tiden hastade, bade betraktat den unga indianskan några ögonblick med en obeskriflig rörelse, -hon är den enda på denna ö som är vuxen en sådan uppgift, och hvilken hon äfven skall lösa lyckligt, om ej Gud har bestämt annorlunda. Men bort nu, Schanhatta, fortfor jag derefter till Mandanflickan och räckte henne min hand till afsked, gå och säg männen derborta hvad du har sett här och uttala dervid namnet Kate Dalefield. — Kate Dalefield, upprepade Schanhatta glädtigt för att bevisa att hon hade inpräglat namnet i sitt minne. — Och var på din vakt; kom ihåg att jag nu eger ingen på jorden mer än dig. Ett tvåfaldigt utslocknande och uppflammande af elden förkunnar oss din lyckliga framkomst. — Schanhatta skall återkomma till sin välgörare, svarade det goda barnet, och derefter likasom sväfvade hon bort mot stranden öfver de sammanvräkta trädstammarne ock grenarne. (Forts.)