Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 2

upp, så skulle vi förråda vår närvaro icke blott genom årtagen, utan äfven månen, som går upp inom en fjerdedels timma, vore en ännu farligare fiende för oss. Nej, min dyra väninna, ni bör ej sätta ert hopp till denna båt, och hvad gagnade det Halbert om ni, Schanhatta och jag tillfångatogos af vildarne? Och betänk dessu om hvilket farligt vapen denna eländiga farkost vore i våra fionders händer mot er far och edra bröder? — Jag inser det, ja, jag inser det, hviskade Kate och vred förtviflad sina händer, det fordras viogar för att komma till honom — — — Eller bergforellens fenor, tillade Schanhatta, hvilken stått så länge obemärkt ett par steg ifrån och nu besiutsamt framträdde till Kate. Forellens fenor äro lika så goda som örnens vingar, fortfor hon med sin djupa, välljudande röst och betraktade Kate likasom ville hon läsa i hennes hjerta, båten drifver ned med strömmen, men forellen simmar upp emot den. — Flicka, säg hvad menar du med dina hemlighetsfulla ord? frågade Kate i andlös spänning. — Schanhatta skall blifva sorellen, svarade indianskan nästan skyggt, ty hon kände att mina blickar hvilade på henne med ett beundrande deltagande; min välgörare älskar den sköna bleka fremlingen, och jag skall bringa hennes helsning till elden. — Du vill uppoffra dig? Du, den arma, trogna indianska flickan? frågade Kate vacklande mellan fruktan och hopp, i det hon omfamnade Scbanhatta ömt. oo— Jag är inte arm, återtog Mandanflickan och rätade ut sig med stolthet, och uppoffra? o, sänga forellen, då han genomskär vågorna, fåoga den snabba vesslan, då