Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 1

jelf, då bullret drog sig nedåt stranden, i det jag omedvetet högt uttalade mina tankar. — De amna sätta öfver floden, svarade Schanhatta, hvilken hade tillbragt en stor del af sin lefnad på och uti Missonris vågor och deriöro lätt kunde beräkna hurn flodens strömsättningar ändamålsenligast kunde begagnas — Ja, till den andra stranden, upprepade jag tankfallt, — de vilja äfven der afskära vår flykt. Det var kansko en lycka att vi nödgades stanna här. Flotten .måsta nu hafva betannit sig midt emot ön; vi behöfdo således ej frukta en landstiguing. Om man endast hade afsett en färd öfver strömmen, kunde den för öfrigt hafva stött ut för lingesedan, men Svartfötterna tycktes frukta våra bössor och just derför vilja undvika öns närhet. Mina förutsättniagar bekräfzades snart, ty då flotten hade anländt jomnhögt med öns södra udde, följde åter det förvirrade sorlet af menniskoröster, hvarjemte ett häftigt pla skande i vattnot hördes, och några minuter derefter upptäckte jag att en bred, mörk massa skiljde sig från den ogenomtränglige skuggan vid stranden och följde den här tem meligen svaga strömmen i sned riktning öf ver floden. Så vidt jag kunde urskilja var flotten be mannad med minst ett dussin krigare. Mer jag bade endast en kort tid tilifällo att ob servera den formlösa massan, ty strömmer hade småningom fått fallkomlig makt mec den klumpiga farkosten, och den försvann ha stigt i mörkret utför floden. Den unge Dalefield och arbetaren had visserligen gifvit mig varningsteckaet, men d lugnade sig då jag svarade på samma sät! ty jg kunde ej lemna min post, emedan de låg inom möjlig hetens gräns att våra fiender