Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 1

stra flodstranden, på ett afstånd af två eller tre mil ifrån oss. — Min Gad, äfven på den der sidan bofiona sig redan indianer, hviskade Kato likasom för sig sjelf, — från alla håll storma de in på oss, endast ett underverk kan rädda oss. — Det är inga indianer, som underhålla den der elden, svarade jag med kalit lugn, ty det behöfdes blott en antydan på en fsra för att åtorgifva mig min fulla öfverläggning, hvilken hade öfvergifvit mig för en kort stand; -— nej, indianer äro för misstrogna och försigtiga att göra sig sedda på långt håll genom en dylik, med torr ved underhållen eld. — Do dårarne, de ana ej att de jast derigenom utsätta sig för en fara. Ett högljudt plaskande i vattoet och sorlet af talrika röster i vårt öfvergifna läger riktade åter min uppmärksamhet mot våra fiender. Oaktadt månens snart inträffande uppgång var det ännu för mörkt att urskilja något annat än de svaga eldarne på den fiendtliga stranden. Men emedan ballret, som uppstått derstädes, nästan oförsvagadt trängde fram till mig öfver den jemna vattenytan, så anade jag lätt att ett stort antal indianer bade förenat sig för att släpa ett tungt, otympligt föremål, således en af drifved sammansatt flotte, utför floden och tätt utefter stranden. Emedan jag fruktade att de tillämnade ett anfall på vår ö, tänkte jag redan satt kalla alla våra kamrater till vapen, då jag i rättan tid märkte att flotten eller rättaro sagdt ljudet, som betecknade dess läge, för längesedan var förbi den punkt, hvarif:ån strömmen hade måst tagas till bjolp för att komma öfver till oss. — Hvad kunna de ämna? frågade jag mig