Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 1

arm m omkring Mandanflickans hals, kysste hon henne på pannan. — Kära, trogna barn, sade hon, synbarligen djupt rörd, — jag kan inte blifva din välgörares maka. Också du skall erfara den orsak, som förbjuder mig det. För ögonblicket kan jag endast lugna dig dermed att jag försäkrar dig, att han är för god, för ädel för en vanlig flicka. — Men om hans val har fallit på denna sköna, bleka dam, om han into anser dig för ringa? frågade Scanhatta, som åter hade. blifvit: uppmuntrad genom Kates systerliga vänlighet. — Ljusva barn, likväl kan jag inte blifva hans huastru, svarade Kate hviskande. — Min bleka syster är en skön dam, började Schanhatta nu med högre röst, i det hon afsägsnado Kates arm från sin skuldra och gick tillbaka så långt som den framför oss liggande trädstammen tillät, — vet min syster inte hvad tacksamhet är? Jag är en stackars indianflicka, men jag vet det. Du är en skön, hvit dam, har du glömt att han räddade dig undan den listige Svartfogels händer? Har du glömt att han har räddat dig från dem, som derborta lura på dig och de dina? O, sköna, bleka dam, du är otacksam — — — Schanhatta, sade jag nu allvarligt och förebrående, men i samma ögonblick framträngde åter det tunga plaskandet af en drifvedsstam till oss, till följe hvaraf vi alla tre blickade uppför floden. Det var emellertid mindre indianernas fortsatta arbeten, som höllo mina uppmärksamhet fängslad i den antydda riktningev, utan de högt uppstigande lågorna från en eld, hvilken hade blifvit upptänd helt nära den ven