ch bildade prester predikade. Det var alltsamnans ofantligt fint och präktigt; men han ville råga om dessa eleganta personer gjorde godt not sin nästa. Funnos ej andra kyrkor i verllen än af det slaget, tå vore predikanten rädd ör, att Jjuset ej spred bättre sken än det ljus, som stod i den lackerade lådan. Han satte ett otändt ljus i många olika stakar för att visa, huru menniskor, hvilka voro för lata att tända sina ljus, ofta kasta skulden för sitt onyttiga och overksamma lif på sin ställning i lifvet. Han försökte tända ett ljus, öfver hvilket fanns en ljussläckare, och sade, att det var detsamma som att läsa bibeln, utan andlig förberedelse. Han framtog en tillsluten blindlykta och sade, att den liknede vissa professorer, hvilka icke scunade lärdom, men i stället för att låta andra menniskor 14 gagn deraf, behöllo allt ljus för sig sjelfva. En stor mängd andra illustrationer med Jjus, lyktor och ljusstakar beledsagades af en stor mangd anekdoter, hvilka af församlingea upptogs med skratt och stormande bifall. Jemföresse. En brefskrifvare från hufvudstaden till red:n af tidningen Kalmar yttrar, i anledning af fettisdagsbalen å kongl. slottet, bland annat, att de vackraste prydnader, som våra kungliga damer ega, ha hofvets stilister dock lemnat oberörda, — han menar enkelheten och flärdlösheten i dessa höga pergoners väsende. Derom kunde skrifvas mycket mer än om den yttre grannlåten, men dertill, påstår korresp:en, fordras en bättre penna än hans, och han inskränker sig till blott ett par reflexioner öfver tvenne personer på sjelfva balen, hvilka ovilkorligen tilldrogo sig uppmärksamheten: franska och nordamerikanska ministrarne. Franske ministern, en liten spenslig herre, var iklädd en blixtrande uviform. Fracken var helt och hållet broderad med guld och behängd med en mängd ordnar, dem ingen räkna kunde, och hvarur alla slags ädelstenar glänste i salongernas ljushaf. Han tillvann sig så tillvida uppmärksamhet, att han var den grannaste och dyrbaraste personen i hela den lysande samlingen. Nordamerikanske ministern deremot, en reslig man med ,öppet visir, uppträdde i den mest enkla och anspråkslösa drägt. Han baren vapenrock, rätt och slätt, med axelepåletter, liknande dem som flottans kaptenlöjtnanter bära. Ioga stjernor och band — se der det fria landets son. — Är det nu så att vi böra taga exempel af andra nationer, så föreställer jag mig att dessa begge representanter kunde vara oss en god föresyn, och tvekan i valet borde icke kunna uppstå. En tullinepektlon för 40 år sedan. Under den goda tiden för 30 å 40 år sedan, då Alingsås stads honoratiores någorlunda regelmessigt inställde sig på postkontoret en half timma efter Stockholmspostens ankomst, för att hemta, nytt af de 4 å 5 ankommande tidningsexemplaren, som sedermera skulle utgå i väskor på landsorten, — under denna goda tid, då gubbarne som bäst, med sina små snuggor ur hvilka digra rökmoln hvirflade, höllo på att disputera om den franska revolutionen, hördes oförmodadt buller af en hastigt framrullande större vagn, som kom allt närmare och närmare och slutligen stannade utanför skylten med det förgylda posthornet. En stor uppståndelse inträffade hos alla grannarne, och i de flesta närbelägna fönstren syntes en mängd ansigten, som uttryckte lika många undrande frågetecken. Fru A. påsatte i hastigheten sin mössa bakfram; hrr B. stötte med pannan sönder rutan, mostrarne C., D. och E. trängdes omkring deras enda fönster, som lemnade utsigt åt gatan; folk och pojkar samlades omkring vagnen, för att få veta, hvilka de resande voro. De tidningsläsande gubbarne i postkontoret skingrades i största hast åt flera håll genom en utgång åt gården sedan de fått se att en äldre, guldbyxad herre och en yngre stego ur vagnen och nalkades postkontoret. Postmästaren, gubben W., pustade sitt hå, bå! måste således ensam emottaga de inträdande, befarande att någon räfst möjligen kunde ifrågakomma om några at ,,postverkets hemligheter, hvaruti ban var väl initierad. Hans blict ljusnade dock något då den äldre af de inträdande herrarne anmälde sig såsom general-tulldirektör, tillkännagifvande derjemte, att han vore ute på sin inspektionsresa och vid passerandet af Alingsås. önskade taga en inblick i stadens tullkammare. Nå min bäste hr W., började generaltulldirektören, ,har herrn gjort många beslager på sednare tiden? Jag minnes mig icke hatva erbållit rapport derom. W. Hå! hå! Beslager! Här lurendrejas icke, och kan således ej göras några beslager. Gen.-tulldirekt. Visserligen; — men bär är ju en fabrik i staden; således måste väl varor förtullas och stämplas? Var derföre god tag frem tullkammarens böcker, så att jag får granska dem. W. Hå, hå! (med förundran) böcker — — — böcker! Sådane finnas icke och behöfvas ej. Gen.-tulldirekt. Nå, det var besynnerligt! men det måtte väl fionas en journal, hvaruti anteckÅå hvad som passerar. Tag fram åtminstone en sådan. W. Hå, hå! journal! — passerar! Hå, hå, här passerar aldrig något. Gen.-tulldirekt. (med ett leende). Det var en annan sak! I så fall är tullkammaren i Alingsås den märhvårdigaste i hela riket. Inspektionen var verkställd, och generaltulldirektören afreste genast, till stor lättnad för W., som sedermera ofta med ett utrop af ,,hå, hå! tänkte på och omtalade den enda inspektion, som han under sin långa tjenstetid både såsom postmästare och tullkammarföreståndare bade varit underkastad.