Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 2

Jag beräknade att då strömdraget hade fått makt med dem återstod dem endast att hålla sig uppe öfver vattnet, till dess de uppnådde grundet bakom ön. Om de än drefvos förbi sandbanken, så var förlusten likväl icke stor, emedan strömmen satte snedt öfver till den motsatta stranden, hvilken var mindre utskuren och erbjöd flera pankter der de lätt kunde arbeta sig upp. Om vi sjolfva derefter uppnådde den venstra stranden, på hvilken vi ämnade fortsätta vår resa, så fanno vi våra hästar redan der, ehuru skingrade. Da hade således ej varit förlorade för oss, såvida icke äfven Svartfötterna hade fannit medel att öfvergå floden, hvilket jag emellertid mindre fruktade, emedan de då skalle befinna sig på ett område, som tillhörda mot dom fiondtligt sinnade indianer, hvarför de äfven måste tänka på sin egen säkerhet. Med dessa afsigter hade vi således samlat hästarne, och så tyst som möjligt drofvo vi den lilla bjorden framför oss ned mot floden. Schanhatta satt i båten beredd att stöta af vid mitt första tecken; linorna och tågen voro omsorgsfullt uppkransade vid vaguskore gen, och vi hado träffat ella åtgärder för att icke blifva lätt öfverraskade. De under den sista halftimman vårdslösade lägereldarne brunno ännu och kastade ett matt sken öfver de båda linnetälten, likasom lågo deras innevånare redan i den djupaste sömn. Hästarne, som förmodligen trodde att de fördes till vattning, gingo långsamt framför oss, och endast tillfälligtvis frustade en eller annan af dem om några styfvare grässtrån inträngde i hans nos, då han nafsade efter en grästapp.