Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1866, sida 1

voro det möjligt att kärlekens lycka än en åpvg kundo blomstra för mig bär på jorden? frågade jag wig sjelf i tankarne, — vore det möjligt stt en stilla, fridfolll ycka kunde gruadas just på minnet af min oförgätliga Johanna, att mot mig log en kärlek, som ej tadlade, utan tvertom fann don shkraste borgen för sin egen lyckas beständighet just deruti utt jag nedlagt en del af mitt lif, mitt ungdomliga lesnadsmod i grefven hos min afsomnade brud och ej bibehållit någonting annat än en hårdt pröfvad mans allvar? I milliarder daggdroppar afspeglada sig åe gyldene selsträlarne, hvilka sköto fram öfver prärien; de speglade sig i daggdropparne och i tvenno tårar, som ännu darrado i Kates långa ögonbår. Men do lekte äfven med de täta, ljusa lockarne, med örnfjädern i den helt trotsigt på sned sittande mössan, och glänsande belyste de behagsulla, kyska gostalten, som så smidigt följde bästens rörelser, och det goda, slokliga ansigtet, från hvilket det vomodiga deltagandet ej förmått att helt ech hållet utplåna det lefnadsglada uttrycket. Och ja längre jag betraktade min hulda följeslagerska, desto bjertligaro och vänligare föreföll hon mig. För min trogna Mandanslicka deremot hade jag ej längre någon bii men Scharhatta var nöjd; bon kände instinktartadt hvad som föregick i mitt inre, och i hennes djapa, melankoliska ögon glänste den glädje hon erfor af alt se mig samtala så förtroligt med den sköna, bleka sremlirgen. AF.