Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1866, sida 1

lyssnade uppmärksamt både den med en högre bildnings alla företräden och ett varmt, ädelt hjerta begåfvade dottern af civilisationen och den trogna, hängifna och tacksamma indianflickan. Jag fortskred allt längre i min berättelse, och endast sällan afbröts jag genom ett anrop från de bredvid och bakom vagnen ridande minnen, utan att de emellertid lemnade sina anvisade poster. Allt utförligare berättade jag; högro upp: steg månen, kortare blefvo våra skuggor, och fredligt drogo stjernorna framåt på sina eviga banor. Det bleka skimret i öster erinrade om dagens inbrott, och ännu hade jag ej slutat min berättelse. O, jag kunde hafva fortgatt sålunda under dagar och veckor. IHvarja nytt teckon af deltagande var en ny njutning för mig, och i det Kates ofrivilliga utrop i motsats till Schanhattas andlösa spänning följde ofta och innerligare på hvarandra, trodde jag mig rycka närmare till hennes hjerta, tydligare skönja mina vaknande förhoppriagar och med mindre skygghet kunna tänka på mitt återinträde inom civilisationens område. : — Ni kan ej föreställa er min förvåning, då jag, föranledd genom er stenkastning, riktade mina blickar mot klippan och, i stället för en jagttropp af hvita och röda män, der varsoblof en syn, som bildade en så egendomlig motsats till hela trakten och mera liknade en skön dröm än verkligheten, slöt jag min berättelse, och nästan i samma ögonlick framblixtrade de första golstrålarne bakon de aflägsna kullsträckorna, hvilka betecknad: Missonris lopp. Kato brydde sig ej om soluppgången, och ehuru jag teg, höll hon ännu, likasom lyssnande, sina blickar riktade på sin säkro och uthållige hästs larfviga mahn.