Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1866, sida 1

ster, så emottag här mitt handslag och var öfvertvgad att jag i grunden into är så yr och bjertlös som man säger och som ni sjelf kan hafva trott. — Huru skall jsg kurna tacka er för så mycken godhet, svarade jag djapt rörd, ty dylika ord hade under årens lopp blifvit så fremmande för mig, att de ljödo för mig som en vänlig helsning från fordom, — er så öppet och förtroendefallt erbjudna systerhand emottar jag lika så öppet, fortfor jag och tryckte den lilla handen, — och om det medvetandet att ni gjort en medmenniska lycklig kan bereda er något nöje, så var försäkrad att det gör mig mer än lycklig att få för er yppa mitt förflutna lif, hvilket jag aldrig mera ämnade meddela någon dödlig. Derefter började jag att lemna min alskvärda soljeslagerska ett kort sammanharg al min lefnadshistoria. Men sedan jag en gång fördjapat mig i skildringen af förflatna dagar, blef jag småningom utförligare. Mina hågtsträfvande ungdomsdrömmar, mina gäckado förhoppningar och min förstörda lefnadslycka framträdde lifligare än någonsin för min själ, och jag erfor en ljuf glädje, en så att säga genomvärmande tröst, då jag märkte huru Kato i hemlighet förde sin näsduk flera gånger till sina ögon för att borttorka tårar. Och sålunda fortfor jag att berätta. Bakom oss rasslade vagnen och fayste hästarne, på afstånd jagade vargarne tjutando sitt byte lofgrodorna sjöngo så ifrigt under sina löf tak, de pigga syrsorna skreko så munter mellan stenarne och sinnrikt anlagda jord hålor, men högre än alla andra ljud skal lade sorgligt och klagande den rastlösa get mjölkarens melankoliska , Wippoorwill. Alltjomt skildrade jag, och till mina ore