Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1866, sida 1

— Säg inte det, nej, säg inte det, jag har redan hört tillräckligt af er för att veta att jag inte misstar mig om er. Ni är inte födå och uppfostrad för lifvet i vildmarken, — som jag redan i dag anmärkte, — och ni bör icke heller tillbringa ert lif der. Jag högaktar ert yrko redan för de faror, som dagligen hota er, jag svärmar till och med för en tillfällig vistelse i vildmarken, men jag upprepar, ni skall och bör icke tillbringa hela ert lif der, icke i enslighet emotse er lefnads afton, ty genom er andeliga öfverlägsenhet öfver större delen af edra medmenniskor är ni bestämd till en bättre, en högre verkningskrets. — Mitt förflutna lif bar hos mig just icke väckt någon synnerlig smak för verlden, svarade jag allvarligt, ehuru Kates vänliga ord rörde mig så innerligt att jag hade önskat höra henne tala länge, länge på detta sätt. — Men just om ert förflutna önskar jag tala med er, återtog Kate med en obeskriflig bjertlighet, — ni bör likväl icke tro att en dast en barnslig nyfikenhet har väckt donna önskan bos mig; — nej, visst icke. Det allvarliga svar, som ni meddelade mig i dag vid en dylik antydan, väckte först mitt uppriktiga deltagande öfver ert, troligtvis sorgliga förflutna lif, men deltagandet förvandlades inom några timmar till en systerlig tillgifvenhet, — ni finner att jag måste sätta mig öfver samfandslifvets stela former och vara öppen. I— och emedan jag sjelf yttrade att edra I meddelanden endast vore lämpliga för en systers öra, så ber och önskar jag nu af el latt ni ger mig en välmenande, trogen systers rättighet och yppar ert hjerta för mig son det anstår en förtroendefull broder. Jag ve satt ni inte har någon hemlighet för er huldå: fosterdotter; vill ni således hafva mig till sy