Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1866, sida 1

Kate fram till Schanhattas sida med sin lätta bössa framför sig på knät. — Det är tråkigt derborta, började hon till hälften leende, till hälften trumpet, då Schanhatta höll in sin häst för att derigenom låta Kate komma fram till min sida; — min käre far och mina bröder äro så tysta som sjelfva prärien, och se sig omkring så ängsligt som låg en fiendtlig krigare gömd bakom hvarjo buske; — oss emellan sogdt, herr trapper, vet jag nog att deras oro endast gäller min ringa person, — min svarta Nelly hackar tänderna af fruktan, så stt det hörs på tio stegs afstånd, och under tiden rida ni här så lugna och samtala så lifligt, som befunno sig de närmaste indianerna minst hundra mil härifrån. — Kvarför skulle vi inte tala med hvarandra? svarade jag och instämde i den muntra tonen; — om slamret från vagnen och hästarnos fnysando ej förråda oss, så kunna våra röster visst inte göra det; föröfrigt minskas faran, — om fara verkligen hotar 058 — betydligt genom det klara månskenet och den vidsträckta utsigton. — Bege er bort till min käre far och säg honom det, skall ni få so att han icke låter lugna sig derigenom; jag har nödgats uppbjada hela min vältslighet för att erhålla hans tillåtelse att få begifva mig hit till er. Jag hatar en sådan der hemsk tystnad, och om ni vill tillåta mig att deltaga i ert samtal, så skulle jag, -— så skulle tiden förflyta mycket angenämare här än der borta, hvarest min person betraktas endast som femte, — ack, hvad säger jag? — endast som det tjugofemte hjulet under vagnen. — Och likväl är det samtal, som en simpel jägare och en indiansk flicka kunna erbjuda er, endast af mycket underordnadt slag.