SCKRUUDSULTCI. (Från H.-T:s korresp.) Stockholm den 8 Mars, Marsåagarne, de ur Stockholms befolknings minne ontpånliga, ha passerat förbi i all stillhet; man hade trott att om det den hör gången icke skalle bli något arobelleri af, det dock med den för handen varande rikliga tillgången på materiel skulle arran geras ett ,snöbolleris — men nej, polison har fått vara ifred, icke fått så mycket som en ,kram-i ryggen en gång, åtminstone har derom ingenting utdnnstat. Man har verkligen tröttnat vid dessa qvällsnöjen, de voro ej riktigt roliga och föllo sig något dyra också, men en af mina vänner hade bestamdt orätt då han häromdagon förklarade, att det var mådden som höll mobben vackert hemma. Orsaken må nu ha varit hvilken som helst, mon kan ja söka den i befolkningons vaknade rättskänsla, i insigten af att dylikt okynne var opassande, i hr Wallenbergs bortovaro, men, kort sagdt, det var väl att man öfvergifvit firandot af årsdagarna. Strider ha vi ändå haft, men de ha utkämpats jemförelsevis vänskapligt nog, stickord och sannivgar ha varit vapnen; de kunna vara sårande de också, ja mördande för dem som varit utsatta derför, men dödande lyckligtvis icke; blod har icke flatit, men nog har det händt en och annan båld stridsman att blodet jagats upp ända till hans hårfäste. Värre har det då icko gått till under dessa bataljdagar, under hvilka både armeen och flottan varit engagerade, men striden har egentligen utkämpats pro aris et focis, om jag så får säga. Prestorna förklarade, att de ej förstodo sig på annat än andans vapon, hvilket dock ej bindrade dem att pruta på anslaget till ammunition åt skarpskyttarne, och på flottan förstodo de sig ej alls, men det visste man då förut efter som de länge och väl envisats att segla stick i stäf mot vinden, utan något förstånd om hvad kryssning vill säga. Som vanligt gick det hetast till på riddarhuset, der förmärkte man isynnerhet ett genomghendo ,braklande, arrangeradt af den bekante artillerikspenen, som med sin kryckkäpp och sina giktfulla ben påminner något om Fredrik den Store. Vid sjöstridens slut, sedan han tillfogat grefve v. Platen detder ,, moraliska nederlaget, kunde ban, lika förundrad som Der Alte Fritz blef vid ett tillfalle, utropa: ,Potz Tausend, haben Wir das Alles gethan? Men hr Brakel kan vara lugn, han gjorde det sannerligen icke, utan hr Skogman, kaptenen vid flottan, och dessa officerare vid flottans Stockholms station, hvilka, trots den fertygscert, med hvilken de egentligen skulle vara förtrogne, med ,juliar och ,chalupper, såsom de hånande kalla dem, dock ha en oötvervinneriig smak för stora flottan — boställena på Skeppsholmen dock såsom conditio sine qua. Det var nog fiffigt al Lilliehöök påre attkasta i striden Lilliehöök fis, den hederlige och manhaftige löjtnanten vid Vestgötadalarne, ty han är ej rädd af sig, men man tycker annars att pappa och farbror, som begge voro uppe på riddarhuset, kunnat uppträda sjeliva till förfäktande af sina åsigter. Hr Brakel uppträdde två gånger, käppen stödd mot bänken, händerna på kryckan, hvilade han sig på detta sätt, undantagandes vid de tillfällen då deklamatoriet fordrade att han slog ut med armarne — hans närmaste män böllo sig också på afstånd för kollisiggs undvikande. Men ni känner redan kär den slutade denna strid; som afW. stora flottans öde. Adeln behandlade i går afton en hop lagfrågor, och nu fick man so flera nya personer uppträda på arenan: en hr Ramsay, en friherre Lenhusen, begge assessorer i hofrätten, en friherre Leyonhufvud — den man anser skola en gång bli justitiestatsminister — Gegerfelt, och så fick man , efter en längre tia hvila höra hr Treffenberg, som till sleres mön isynnerhet baron Rud. Cederströms ytterliga förvåning uppträdde helt liberalt och förklarade, att det var en oformlighet att adeln, sedan den nu afträdt sinal politiska rättigheter, fasthöllo vid sitt forum privilegialum. Såsom bekant afsade sig adeln detta forum hvad brottmål angick. Det är i aVa fall så fesligt sällan, sade grefve Liljencrantz, som en adelsmen blir tilltalad för brott. — Bland andra lagfrågor var äfven den om införandet af rättighet för svarande i mindre brottmål att begagaa ombud. Grefve Erik Sparre var mycket if.:ig för denna fråga och han sramdrog flora exempel på haru t. ex. en person, som bor långt bort, kan derigenom att en kitslig person anställer åtal mot honom för en obetydlig sak, den han kan få rubricerad såsom brottmål, bli trakasserad och hur den anklagade kan å hals öfver hufvud resa långa vägar till tinget för att svara — vore väl det rättvist kanske? Tvertom, högst orättvist! För att tydligt bevisa detta antog grefven, att den enklagade kunde tvingas att resa från Ystad till Haparanda för att svara på tinget. Fnysande bland åhörarno hördes deröfver att grofven tagit exemplet så långsträckt — hur långt kan det på en slump vara mellan Venersborg och Brogård — ,den Reisen glemmer jeg aldrig. Blanche har varit på slottet och dinerat hos kungen — det är riktigt dagsens sanning; han var bjuden på middag, ej såsom suditör Blanch utan såsom ledamoten af konetitutionsutskottet br Planche, men jag s! ej kunna upplysa er huruvida Lans Ö haft ondt af kronglasen olor me M Fk —ä6—äm nn — Gt — dit, sado någa var på iape Visst gjorde hen det, ban talade länge med honom, han talade med honom om skarpskytteföreningarne och om representationsförslaget. Jag har också hört berättas hvad kungen sagt ät Blanche med anledning af reformfrågans lyckliga utgång — men jag anser föga troligt hvad man i det afseendet berättar, det är bäst att Blanche sjelf får tala om det i någon skizz.