ligen do skygga cayoterna, så att det lät som skallet af vaksamma gåråvarar. Hästarne fnysto likasom på landsvägarne i bebodda trakter, och likasom der slamrade do jernbeslagna vagasbjulen mot den ojemna marken. Småningom började det att blifva ljusare; månen nalkades horizonten, och då slutligen hans sneda, redan betydligt förminskade skifva, nästan purpurfärgad genom dunstlagren, skenbart höjde sig från en aflägsen skog samt bildade långa skuggor från oss och våra håstar, red jag ut ur floådalen och upp mot den högre belägna slätten, der jag visste att jomnare mark gynnade vår färd, samt att vi äfven kunde anse oss tryggare gonom don vidsträcktaro utsigten. Schanhatta red vid min sida. Hitintills hade hon tegat, och emedan vi ej kunde se långt omkring oss, hade hon så att säga föra enat alla sina andeliga särmögonheter i börgaln. Men nu, då ögonen mora ersatte hörseln, styrdo hon sin häst närmare intill min för att genom sitt barnsliga naiva prat förkorta tiden för mig och skingra de bekymmer, hvaraf hon troddo mig vara intagen. IIon visste att jag gerna hörde henne tala, om jag än icke svarade henne, och att jag alltid gladde mig åt bennes naiva, från nåturen hemtade åsigter och idter. Så skedde det äfven denna natt. Ur stånd att yttra nägot annat än hon tänkte, valde hon till föremål för sitt samtal endast det, som mest hade sysselsatt och ännu sysselsatto hennes ando. Ehuru hos hvarje annan menniska oron öfver en förestående olycka skulle haiva vida öfvervägt hvarje annan tanke, så var detta ej händelsen med henne. Hon befann sig i min närhet, huru skalle hon då hafva fruk