TR 1 UPON ULJIm 122 AN ma nyckel äfven till sin dörr vid tillfällen, då Olsson icke haft siv egen nyckel till hands, hvarmed hustru Lundin ville låta förstå att 1åset till köksdörren var af vanlig beskaffenhet, så att den ena nyckeln passade till den andras lås. Reparationer hade skett såväl å dörrar som lås, hvariemte takpapper uppsatts, tapetsering verkställts m. m. Handl. E. Dahlström, närvarande i egenskap af ordförande i Majornas brandstodskomits för fastigheter och å lösörebolagets vägnar, framställde derefter den frågan om makarnes lösbo ökats vid eller efter inflyttningen i huset, enär assuransen blott varit 1,000 rdr å lösöre-eflekterna på det ställe, der Lundin och hans hustru förut voro boende. Hustru Lundin genmälte, att de haft mera betydande lösbo i huset än på förra stället och att boet varit mera värdt än hvartill assuransen å detsamma uppginge, hvilket hon trodde flera personer skulle kunna intyga. Aklag. ansåg att hustru Johanssons tillstånd ej var sådant, att detta varit orsaken till hustru Lundins vistande hos henne, enär den förra ej var sängliggande, utan uppe och förrättade sina vanliga göromål. Sågaren Anders Petter Andersson och hans hustru Wilhelmina Andersson hada bott sedan sistl. Okt. månad i andra våningen uti Lundins bus, dervid de haft sin lägenhet vid förstugan midt emot Lundins kök, hvars fönster vette åt en korridor, som de måste passera för att nedkomma. Hos dem innebodde några arbetskarlar. På Söndagen hade de icke sett någon innevara i Lundins Jägenhet, men hustru Audersson hörde att Lundin på morgonen tog nyckeln nr köksdörren. Deretter hade icke på qvällen eller under natten förnummits att någon gått i trappan eller inne i Lundins kök. Samtliga hade lagt sig mellan kl. 9 och 10 samt derefter insomnat. Iramemot morgonen väcktes hustru Andersson genom smattrande, då hon gick ut och öppnade köksdörren för att efterse orsaken härtill. IIärvid såg hon eld slå ut genom Lundins köksfönster. Förskräckt deröfver ropade hon till mannen och de andra karlarne: ,,Herre Jesus, elden är öfver oss. Dessa rusade upp, och räddade mannen först deras barn, en liten gosse. Alla flydde i blotta linnet, utan att kunna medtaga annat än några få gångoch sängkläder; allt det andra brann upp, och någon assurans hade Andersson icke å sitt lösbo. IIan och de båda hos honom inneboende arbetskarlarne hoppade i förskräckelsen ut genom fönstret, då det brann vid trappan, men ingendera af dem blef skadad. Eukan Sofia Olsson, som idkade nykterhetsvärdshusrörelse, hade sedan i Oktober månad innehaft 3 rum och kök på nedra botten, hvilka varit i ett dåligt skick. Lundin hade väl lofvat att reparera dem, men detta skedde icke och hade hon icke bemärkt att några reparationer ejorts på andra ställen i huset. Natten till i Måndags vid 12-tiden, sedan hon Jagt sig, hade hon hört en person gå ofvanpå i Lundins rum, hvilket tydligen hördes vara en karl. Detta föreföll benne besynnerligt, då Lundin vanligen brukade bomkomma mellan kl. 10—11 och ej vara så sent uppe, helst bon äfven visste att hustrun var borta. Emellertid somnade hon, men väcktes några timmar derefter af häftigt skrik och bultning å dörrarne, hvarvid ropades att esden var lös i huset. När hon kom ut voro flera personer tillstädes. och trodde hon att det varit poliskonstaplar som hultat å dörren. För 14 dagar sedan hade hon assurera: sitt lösho, men blott för 500 rår, då premierna äro höga. Hon hade derför gjort en för henne betydlig förlust, enär boet varit vida mera värdt. IIOn förnekade att någonsin ha begagnat nyckeln till Lundins köksdörr, och påstod att detta var blott ett påhitt af hustru Lundin, som jemte mannen varit ett mindre byggligt värdfolk. Maksroe Lundin aumärkte, ett det just varit enkan OlSSOn som trakasserat dem, utan att de härtill gifvit någon avledning. Flickan Carolina Möllerström hade sedan i Fredags vistats hos enkan Olsson, för att biträda henne. IIon jemte Olsson lågo i samma um, då elden utbröt. Vid 12-tiden hörde ätven bon karssteg i Lunding lägenbet och talade med Olsson derom, hvilken yttrade att Lundins oro borta. Möllerström hade värk i ett ben och kunde derför icke gofva. Fram emot morgonen hördes buller, hvarför hon gick ut åt vårdsidan. Då bemärkte hon eldfaran och att eld slog ut genom Lunding köksfönster. På trappan åt gården stod en karl, som var iklädd bå rock, mössa eller rund hatt, hvilken var neddragen öfver pannan. När hon fick se bonom, stoppade han några papper i fickan. Förvånad öfver att han var så luga och vid en så Öötverhängande fara icke gjorde larm i huset, yttrade hon till honom: ,,hv.d är ban för en usling. som icke väcker folk, när elden är ötver dem. lirtill svarade mannen helt trankilt, att hvar och en finge berga sig bäst han kunde. Sednare, då hon infunnit sig i polisvakten, träffade hon der samme person och yttrade också: ,se der är den person, som stod på trappank. Hon kände icke Lundin, men vid påseende af honom pu inför poliskammaren förklarade hon sig igenkänna att det varit han som vid nämnde tillfälle stått på trappan, hvarom hon var så mycket mera viss som hon genom eldskenet kunnat se hans ansigte, följaktligen var han äfven samme person, hvilken bon träffat i vakteu. Lundin bestred detta, åå han vid den tiden befunnit sig i Hags, men ej i sitt bus, hvilket han kunde styrka och begärde derför au få höra Johanssons biträde. handelsbetjenten August Nilsson. Denne irtygade att han, Johansson och Lundin i Söndags afton vid 10-tiden gått till sängs i samma rum uti Johanssons bostad. Frampå natten hade de väckts af Johansson, som segt sig ha vaknat genom larmtrumman. Nilsson somnade derefter ånyo och visste ej hvad sedermera passerat. Följande dagen hade Johansson berättat, att eldsvådan varit i Lundins hus och att denne straxt efter det han blifvit väckt begifvit sig till brandstället. Poliskonstaplarne 59 Andersson och 65 Törnqvist, som nämndo natt varit stationerade å vägen, derinvid Lundins hus är beläget, hade vid gående utanför Carl Johans församlings kyrka bemärkt en stark rök uppstisa från Lundins gård, hvarför de ingått dit och funnit eld slå ut från Lundins kök. De bade derför genast väckt husfolket och föranstaltat om larmkanonernas aflossande; men hade sig ingenting bekant om huru branden uppkommit. En sjöman, som logerat hos madam Olsson, hördes äfven, men hade ivgenting närmaro att meddela, än förut är nåmndt. Efter hvad sålunda förekommit begärde åklag. uppskof till annan dag för inhemtaude sf vidare upplysningar och yrkade att då anledning förefanns mot Lundin att denne sjelf eller genom någon anuan antändt huset, han måtte förklaras skyldig träda i häkte. Med bifall till åkleg. begäran utsattes målet stt åter förekomma den 13 dennes, men poliskammaren fann Jaga skäl icke ha förekommit för Inndius inmanande i te, dock skulle såväl ban som hustrun vid laga påföljd vara tillstädes, när undersökningen ånyo företages nämudo dag. Rödbusvälilen. Det af Poliskammaren den 5 sistl. Februari