Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1866, sida 1

Jag var emellertid på min vakt, och sedan jag, utan att förråda den minsta sinnesrörelse, läst: Till herr William Dalefield, vände jag åter mitt fullkomligt lugna ansigte mot Svartfogel. — Ja, visst förstår jag hvad papperet talar, började jag leende, men i beklagande ton; — akta er för Svartfotindianen, han är en qvinna i en krigares drägt, står här klart och tydligt; inte underligt att min vän Svartfogel heldre blickar in i en ung squaws mörka ögon än på en fiendtligt höjd tomahawk. Vid dessa ord släppte indianen brefvet likasom hade det varit glödgadt jern, men han tog genast åter upp det, och i det han betraktade mig fast, frågade han ängsligt: — Talar min broder med en tunga, eller är hans tunga klufven som ormens? — Jag talar med en enda tunga, och om min vän inte tror mina ord, så kan han ju gå bort och visa papperet för de öfriga blekansigtena; de skola säga honom detsamma och upptäcka ännu mycket värre, då han öppnar papperets lås och låter dem ransaka dess inre. Med hemlig triumf märkte jag att indianen, som ej skulle hafva rört en muskel vid förberedelserna till den qvalfallaste marterdöd, förlorade fattningen vid den hans idber förvirrande upplysningen att han var ett offer för ett öfvernaturligt angrepp. Emedan han otvifvelaktigt hade blifvit afsänd från Fort Union eller någon annan plats med brefvet till Dalefield, men likväl icke hade aflemnat det, emedan han hyste fiendtliga afsigter, så aktade han sig visligen att följa mitt råd och icke blott göra andra till vittnen af hans skam, utan äfven yppa sitt bedrägeri. Dessutom visste han icke att jag redan för längesedan bade gissat att han var en Svartfot